Ingenting kan väcka dej nu
Den ringer
och tiden vibrerar
så att bladen lossnar.
Bronsklockan med sina rispor och fläckar
från miljontals regndroppar
som gnagt sej in.
Vinden är rå och törstig. Den klär sej i en fuktig rock
som sveper över.
Du går försiktigt nedför vägen.
Letar efter en liten öppning.
tar i dess handtag och öppnar.
Du går in och kryper ihop.
Denna tid är som en evig natt
Bron hänger tänd
under kristallklara rymdskepp
i sina vaga pärlband
de kunde vara ett familjeporträtt
av hela vår mänsklighet
sett från en stjärnkikare
från andra befolkade planeter
täcker du enriset över dej
små lingon som blivit kvar
rullar nedför kinden
Landar i din handflata
i oktober
greppar dom
och förmultnar in i november
När morronen kommer
är du begravd i dina tankar
.
djupt ned
i ditt dunkla undermedvetande
som skaver bakom ögonlocken.
de rör sej som om något
händer där inne
bilderna kanske från en sommaräng
så långt borta att ingenting
kan väcka dej nu