När flera av nätterna flöt ihop, låg de som ett pärlband runt himlen. Då sov vi alla och gled isär från varandra. Men ett kort ögonblick öppnade du dina ögon för att se att jag låg kvar hos dej för att sedan lika snabbt slumra in. Låg jag och förundrades över ditt vackra väsen och din underbara närhet. Så kom då morronen åter och det kändes som om nätterna aldrig varit här, hur allt plötsligt bara suddats ut, glidit iväg från en station man aldrig kan ta sej ur, det man förlorar sej i, och drunknar och försvinner av. Men jag älskar det nånstans, hur skulle jag annars ha hittat dej där, Jag var ju där hela tiden, som för att fånga upp dej och rädda dej ur nattens ensamma timmar, rädda dej ur drakarnas famn, de stålklädda skogarnas knarrande grenar, stigarna som badar i det uppdämda månljuset, alla hemska platser som gnager, strålkastarna i gatan som stirrar som vettskrämda ögon fast det bara är vita snöflingor som faller från skyn medan minuter känns som en evighet. När aldrig bussen någonsin ska komma tillbaka, den totala ödeläggelsen inombords. Man ser rök som stiger ur vår skorsten. Man ser ser fotavtrycken som en åder slingra sej upp mot kullen, Kyrkklockan som vibrerar i vinden av liv. Bara sorgen som återstår, som kommer långsamt över allt. Återstoden av tid