Den nya människan
är inte klimatkompenserad
hon är en del av vädret
hon rör sig över marken
men reser aldrig bort
hela planetens minne
hennes ändlösa bokhyllor
bleknar bort i universums mummel
den nya människan rör sig i en flod av syner
siffror och händelseförskjutningar
som aldrig kan bekräftas
på ett ovedersägligt sätt
som en öppnad present
från människa till människa
är bilderna av älvor
gulnande i boken
lika verkliga som tanken
att vegetationen är besjälad
eller som när lärjungen
tog tillbaka formuleringsrätten
från sin skrattande mästare
och den gamla människan
rycktes upp i luften
av sitt paraply
vi stod kvar och grät med regnet
vårt sätt att ta hand om allt
är framtid
vårt sätt att ta hand om varandra
är samtid
om vi låter orden
vara som de är
faller de till marken
lysande som milda bär
kroppens kaos och biokemiska kalas
vågor av klimatförändring
svettning och extas
en gryende förnimmelse
av en tillfällig och alldeles självklar plats