Det här är en stad.
Den ligger här ensam.

Jag skriver: Den mörkblå gatan

skär genom ett sönderbombat kvarter,

Pappan håller upp sitt barn mot himlen
som för att låta Gud greppa tag om henne.

Folkmassan gråter. de går i ett lämmeltåg
Vägen är krokig och dan.

Natten kommer fort och den är sträng.
Barnen som lutar sej över de vuxnas
krökryggade kroppar
sover och snarklar, ormar sej
och drar med handen
om sina skitiga kinder,

det är långt kvar,
långt till någonting nytt och främmande.

Kanske en gummibåt invid havet i mörkret,
kanske taggtrådstängsel.

Det är så ovisst man riskerar sina liv för att slippa lidandet för att nå fram
till de glest vajande träden och backarna, till de övergivna gårdarna
till kylan och tystnaden.

till baracken att dela med tjugo andra.

De flyter sakta över Havet.
Paddlar med bara händer.

Ingen säger något. Ögonen är totalt likgiltiga,
vettskrämda och förtvivlade.

Det är något fel.
Du vet vad jag menar.

Och vi behöver tala om det.
mötas och förändra denna fasansfulla tid av krig och förtryck

och det viktigaste av allt, att bygga vår värld

solidariskt

och välkomna dessa människor.