Sju silverlyktor
de är nästan genomskinliga,
de fint skårade linjerna
i en nyans av mintgrönt ljus.
Rodnaden runt från en lila himmelsduk
delar luften
och sprider sej över gatan.

Skenet det är blekt och faller.
En grå regnig trottoar
vittnar med sina sprickor
om sina olika tidsepoker.
Här låg ett ölschapp en gång i tiden,
där som bankomaten står nu.

När det blåser tjuter det genom kyrktornet.
Där uppe i dungen i parken som
ligger skymd bland buskarna och tallarna.

Bronsklockan rör sej oroligt
och håller fåglarna
i fågelboet uppe i trädkronan vakna.
De tjattrar
och håller liv i nattmörkret.

Absolut ingen beträder dessa stigar nattetid.

Nu står timvisaren
nära treslaget
och väntar på att slå in
de första morrontimmarna.
Gatan är öde.

Plötsligt slår
en av de röda
portuppgångarna upp
och en gestalt
uppenbarar sej.

Skuggan väller upp
längs väggen.
Han sugs in
under silverlyktornas
mintgröna ljus,

rör sej den korta biten
bort mot
underjordens stationer

Övergångstället
kröner korsningen
med sin röda gubbe
som aldrig slår om
tickar oavbrutet
med kall fukt
som bildar kondens runt.

Jag tror det faller
aska från en annan planet
små flagnade flingor

tills jag ser att nån står
i ett hörn och eldar i ett oljefat

som i Harlem New York
för att hålla värmen,
jag ser flera sälla sej runt.

Den röda gubben
fortsätter att ticka
fram mot gryningen.

Skymtar jag en kvinna
som uppenbarar sej
i ett fönster

och det tycks som om hon
stått där hela natten
medan tiden flutit genom.

Nu försvinner hon in bakom gardinen.

20150922 kl. 08.45

(C) Lars Gullberg