"Jo, för fan. En sådan är jag." Muttrade jag till svar. Klockan är 03:41 en torsdagsnatt och jag smuttar på whiskey ur en billig, karaktärslös vit kopp från Ikea. Vi är ensamma i köket och det är tillräckligt kallt för att whiskeyn inte riktigt skall råda bot på kylan som förstelnar både fingrar och läppar.

"En sådan där som man skrämmer barn med förstår du; röde varg liksom. Socialistsvin. Vet du att jag faktiskt råkat i slagsmål på arbetsplatsen för det dära?"

"Oh fan, nej det visste jag inte. Vann du?" Sa han. Han hade kofta och keps, glasögon på vift och en ful mustasch som inte riktigt var en mustasch ännu, utan mest ett slags pubertal trots emot hans ungdom - En ungdom som gjorde sig påmind i ansiktsbehåringens fjunighet.

"Nej. Jag är riktigt kass på att slåss. Har alltid varit det också. Men jag har slagits en hel del. Alltid varit tvungen att försvara mig, hävda mig - Inte för att det någonsin funkade dock. Det var alltid jag som låg ned till slut. Men nu spårar vi; jofan. Vi stod och preppade' julbord ihop, jag och en arbetskamrat, och vi snurrade in på politik. Så urbota dumt - Fan, det förbjudna ämnet liksom, eller hur va? Iallafall tar den här snubben , och märk mina ord han skulle lika gärna kunna smetas upp på en affisch för hitlerjügend: Blond, blåögd, och allt det där tramset. Alfa-hannen liksom. Iallafall - Smart som jag är kläcker jag ur mig att jag tycker det är jävligt omoraliskt att företag ägs enskilt, och är uppbyggda på diktatoriska principer. Hajar'u vad jag menar? Det är liksom; en liten klick som bara bestämmer allt och alltid klarar sig undan, hur illa de än piskar bottenskrapet. Det är fan inte rätt. Man kan väl börja med att åtminstone tvinga dem återinvestera profit, eller hur? Jag menar inget revolutionärt nu; bara rimliga grejer. Sänkt arbetstid, höjda löner, det klassiska tjafset. Sådant borde väl inte vara så jävla svårt att gå med på, eller hur? Men jo, tydligen. Det spårar helt, och det dröjer inte länge innan snubben bara släpper all mat och flyger på mig, vevandes nävar stinkande av matjessill och gravad lax. Fan vad jag hatar sill."

"Shit vilken galning. "

"Jo men precis, eller hur? Iallafall, vi hinner inte svinga länge - Den tredje kocken rycker bort honom från mig, och så ställer vi oss i varsin ända av köket. Hela resten av dagen går det där kräket runt och muttrar och svär för sig själv. Han är så oerhört kränkt av min existens. "

Och någonstans utanför fönstret; där höstmörkret dansar bland träden och vinden viner genom de djupa, mittsvenska skogarna, klockan 03:47 på natten, smyger sig en viss herr Strömberg ut ur sin sängkammare. De gråa håren på hans armar reser sig när tårna snuddar vid det iskalla trägolvet i huset. Fan vad han har tjatat, år ut och år in. Men tydligen var lite golvvärme lika ouppnåligt som universums bortersta kretsar. Han hasade på sig gamla kläder som luktade lite som trasiga relationer, pappas femtiotre år gamla spya som aldrig riktigt ville tvättas bort, och damm. Väl iklädd sin mundering träder han ut ur sin borg, sin boning och sitt fängelse och han ser upp emot himlarundan. Herr Strömberg ser, hur de otaliga stjärnorna dansar sin polkett - I det gyttjetjocka mörkret som svalde honom i samma stund han klev ut, stirrar de ned på honom i sina miljoners miljoner. Kylan kittlar i näsan, och han spricker nästan av förväntan.

Herr Strömberg dansar över fält, och genom skog, och fastän tiden flyr känner han ej av varken trötthet eller sordin, ty hans ledstjärna väntar vid vägens slut - Och för vart steg herr Strömberg för, följer stjärnorna fagert i dansen. Och varthän dansen leder, vet endast herr Strömberg, men var den än leder, närmar den sig sitt slut. Ty herr Strömbergs leende växer i bredd och visar upp en sådan obeskrivlig lycka; en lycka man trodde endast små barn kunde känna.

Där, där framme är det. Han klättrar över staketet, och smyger sig närmre lyktskenet som lyser upp dörren. Herr Strömberg vet att dörren är låst, men det gör inget; han har varit här förut, han vet hur man tar sig både hit och dit så att säga. Han vet precis var på väggen han skall sätta händerna, och snart är han uppe vid det olåsta fönstret. Han klättrar in, och super in den bekanta doften som fyller honom med värme, förväntan och lycka.

Där nere väntar hon, hans sanna kärlek. Han sänker ned sig själv ifrån avsatsen, och kramar om sin käresta, han super in hennes doft, känner hennes kropp under sin av kylan stela hand. I honom väcks det; det där råa, primala. Det där djuriska, barbariska, uråldriga, och han känner hur det rycker till där nere, och hur ettriga, illaluktande, småkissiga, skrynkliga Strömberg Jr. vaknar till liv.

Han kan inte vänta; han fumlar med byxorna och bryr sig inte om att ta av varken stövlar eller jacka. Han stryker sin käresta längs ändan, och ett stort, brunt huvud vänder sig om råmar väldigt ifrågasättande. Men inget finns längre; inget finns för herr Strömberg. All prestige, all stolthet, och all skam är borta. Kvar finns endast längtan. Suktan efter kärleken han aldrig känt, lusten att fylla sin tomma själ, och en känsla av samhörighet starkare än livet självt.

Han slår fast grepp om sin kärestas ända; men hon är rädd. Hon råmar och vrickar och vill liksom inte vara med -

"Fan också, inte nu! Inge' käbbel!" väser herr Strömberg, medan han resolut skjuter framåt med höfterna. Han kastar huvudet bakåt och stönar högt, och hans käresta råmar skräckslaget - Tillsammans bildar deras röster ett slags ohelig allians av motpoler som unisont ekar och ljuder, så högt att herr Strömberg inte hörr när ladudörren låses upp, och öppnas,


"Men jag fattar inte, varför är du såsse? Jag menar, de är ju så jävla mjölkiga - Det finns gott om partier där ute som är fan så mycket mer revolutionära, där du nog skulle passa bättre." Muttrar han, och sveper det sista ur sitt glas whiskey.

"Jadu, vem är det som fixat allt det här egentligen?"

"Allt vadå?"

"Det som är ett av världens bästa länder att leva i, välfärdslandet nummer ett, landet där den ekonomiska jämlikheten är högst upp på dagordningen. Det är sossarna som fixat det. Inte vänstern, och inte heller något av de där sektpartierna vars enda gärning är att splittra proletariatet."

"Men fan, so what? Det där är forntiden kompis. Det du är med i idag, är ett slags lättmjölksversion av folkhems-såssarna. Fattar inte du själv det?"

"Ja men varför är det så? Kanske för att allt radikalt folk vi behöver är för upptagna med att käbla om vem som tycker bäst, och sura i sitt egna lilla röda hörn av världen."

"Du har en poäng, men de drog ju bara för att ni svek dem."

"..Du har en poäng. Har du flaskan eller? Jag känner mig törstig."

Jag skjöt över glaset till hans sida av bordet, och han började hälla. Tillsammans tittade vi ut genom fönstret, klockan 04:13.

Det är vackert ute. Stjärnorna är ute, och den djupa skogen bara meter bortom internatet är inte fullt lika läskig när nätterna lyses upp av stjärnors glans. Det kanske är en ganska vacker värld ändå, och jag kan inte riktigt komma undan känslan av att det är en värld som är lite för vacker för oss människor att finnas i. Känslan av att man är någon slags parasit - En böld som tär och förtär, utan att ge något som helst av vikt tillbaka till jorden som bragte oss.


Det är en vacker värld, tänker jag,

Och utanför fönstret snubblar herr Strömberg förbi. Det finns något majestätiskt över hans gazelliknande språng, när han ömsom skuttar, ömsom faller fram. Byxorna och kalsongerna är fast nere vid vaderna, och vartanatt skutt gör han en förgäves ansats att dra upp dem, vilket får honom att tappa balansen, och så fortsätter cykeln nästan rytmiskt.

Några meter bakom honom, springer en vrålande fru Othman, som håller en spade i ett krampaktigt grepp med båda händerna. Hon svingar vilt, och jagar frenetiskt efter herr Strömberg som skutt-snubblar med kuken sin viftande och bar, i den kalla natten.

Jag tittar tillbaka på min kamrat, och lyfter sedan mitt glas.

Tillsammans skålar vi, för en vacker värld

Vars skönhet inte alltid speglas i de som bebor den