Det är så svårt att släppa.
Och jag vill bara lägga mig på sängen och gråta mig till döds i en evighet.
Jag ångrar allt. Allt som hände.
Jag vill skrubba bort hans avtryck från min kropp.
Jag vill glömma hur hans läppar kändes mot mina.
Jag vill glömma hur säkert grepp han hade om mig.
Hur hans händer av någon konstig anledning passade perfekt på mina höfter.


Orden ekade fortfarande i mitt huvud som slag mot mitt pannben.
''Du kan inte sluta.''
Och jag kände i hela kroppen, i varenda cell hur jag gick sönder. Bit för bit blev allt i mig till pulver. Jag hade inget att falla mot nu, ingen som kunde ta emot mig. Han var mitt säkerhetsnät. Det var han som tog emot mig en gång. Hans nät som jag trasslade in mig i och fastnade.
I flera månader hade jag så omsorgsfullt sett till att jag låg kvar. Säkert i nätet. I flera månader kämpade jag för något som försvann på en sekund. Och jag hade en bultande smärta i magen och bröstet som jag aldrig hade känt förut och som jag aldrig visste existerade. Jag visste att man kunde få ett krossat hjärta men det var aldrig någon som sa att det skulle göra så här ont.

''Jag borde ha lyssnat, och stått emot. Han sa ju åt mig att sluta. Att han lämnar mig om jag gör det en gång till, jag skulle ha lyssnat.'' Stressbollen kastades från vänster hand till höger, fram och tillbaka och fötterna trummade mot golvet. Varenda muskel i mig vibrerade. Ilska, rädsla.
''Nej, det borde du inte ha gjort, inte av den anledningen i alla fall. Han har rätt i att du borde sluta men han ska inte ge dig ett ultimatum och få dig att känna dig dålig eller misslyckad för att du inte lyckas stå emot något som för dig är ett beroende och om han inte kan hjälpa dig igenom det utan går ifrån dig istället så kan han få göra det. Det viktigaste i den här situationen är att du låter det ta den tid det tar.''
Mitt emot mig sitter en dam i kortklippt blont hår. En penna i ena handen, den andra på mitt knä som ett tappert försök att få mitt ben att sluta skaka och samtidigt visa sitt stöd. Klippan i mitt liv, den röda tråden som alltid håller mig på rätt väg i slutändan. Marit är teraputen på vårdcentralen. Det var här jag hamnade när min bästa kompis en dag upptäckte några ärr på min arm och konfronterade mig. Inget farligt, bara ett sätt att somna, släppa lös jobbiga känslor, inget tvångsbeteende. Det var det jag hade svarat. Svaret på det var att jag hade gett mig in i något som kallas för självskadebeteende och det är ett slags tvångsbeteende om jag måste göra det för att somna. Så jag hamnade hos Marit två dagar i veckan, en timma var.
Jag stirrade ner i golvet. Pillade på den stora kompressen som satt längs min högra handled.
Under kompressen brände bokstaven N. Inristat på min kropp för all framtid. Bara för han. För hans namn.