Ramen slogs i tusen bitar när den landade på asfalten utanför fönstret. Han var inte värd en ram längre, han var inte värd något längre, för jag var inget för honom, jag var ingen person med mening för honom längre. Bara en börda, en belastning.

Jag sträcker mig efter stressbollen och sätter mig i skräddarställning i den alldeles för stora röda fåtöljen.
''Jag brände riset igår. Mamma bad mig hålla koll på riset när hon var nere i tvättstugan. Jag hörde inte. Jag var inte där. Så jag brände det. Mamma blev sur såklart. Och frågade vart jag var någonstans egentligen.''
''Vad sa du då?''
''...Inget. Jag hade inget svar. För jag är rädd för att jag kanske inte var någonstans. Jag var i det där tomma intet som jag alltid har försökt fly ifrån. Det kom nog ikapp mig till slut.''
Marit skriver i sitt block igen. Det är så tyst runt om att jag kan höra bläckpennan när den möter pappret. Klockan som brukade hänga på väggen precis ovanför mig har vi tagit ner. Jag förklarade första gången jag var där att jag inte kunde klara av ljudet av en klocka. Stressen kryper på mig då. Medvetenheten om att tiden går och den välbekanta känslan av att inte hinna med. Som att springa ett lopp utan någon möjlighet att vinna.
När jag förklarade det för Marit frågade hon mig vad det berodde på. Om jag hade varit med om något förut som gjorde att jag inte gillade tiden. Jag gissade på att det hade med hela livet att göra. Rädslan för att bara ha vissa minuter i sitt liv och rädslan att inte hinna med allt innan tiden tar slut.
''Du pratade förut om att du ville veta hur döden känns, för att bli av med rädslan. Och du hade en teori att det kändes som att vara ingenstans. Var det så du kände igår. Kände du dig borta?''
''Jag vet inte riktigt. Det kändes mer som att jag hade somnat och vaknade till ett ljud. Men istället för att man vaknar upp från en dröm till verkligheten så var det som att vakna upp från verkligheten till en dröm. Det är som att jag aldrig känner mig riktigt närvarande när jag inte hör tjattret i mitt huvud. Det är fel va? Det borde väl vara tvärtom?''
''Det är olika från person till person. Vissa behöver det ständiga ljudet för att känna sig levande och vaken, en del behöver total tystnad för att känna sig levande och kanske i kontroll. Som ett slags kontrollbehov. Du låter rösterna bli hörda. Du ger dom alltid en liten del av kontrollen. Och kanske är det något du behöver, du behöver hjälp med att ha kontroll.''
''I så fall tror jag inte att det kändes som döden. För döden känns nog som en befrielse. Och jag kände mig instängd. Hela tiden. ''

''Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

När jag tänkte på dig,
kände du mig?
genom antennerna
och sateliterna''

(Håkan, Tack för att du räddade mina dagar. )