***
Inspirerad av anonymt inlägg på facebooksidan Uppsalastudentens Bekännelser: ""Jag var så urless på tentan jag skrev så att jag vid tillfället gjorde allt för att prokrastinera. Jag gick därför ut i skogen och började iaktta en myrstack av någon anledning Fick U på tentan men är numer en stolt ägare till en myrkoloni i en skog utanför Flogsta."
***

Han hukade sig ner under en av granens grenar när en morgonpigg joggare susade förbi på stigen några meter bort. Det var en sån där senig gubbe som säkert är minst 150 år, men som ändå skulle slå honom i vilket lopp som helst. Han blängde surt på honom och satte sig ned med ryggen mot trädstammen. Han borde verkligen skynda sig vidare nu. Men nej. Granstammen passade perfekt mot ryggen. Regnet som hade fått honom att kasta ifrån sig cykeln och söka skydd under Upplands största gran hade försvunnit lika snabbt som det kommit och lämnat en doft av urskog och en underligt kvav tystnad. Han tänkte på gubben som joggat förbi. Morgonpigg och vältränad, tänkte han. Du är säkert smart också. Skulle klara min tenta utan att ens plugga innan.
Han kollade på klockan. 08.17. Tentan hade förvisso börjat, men han skulle fortfarande hinna dit och bli insläppt, om han ville. Cykeln låg mot en stubbe bredvid honom, han kunde hoppa upp på den och trampa iväg. Om en minut skulle han vara ute ur skogen, om två minuter skulle han cykla genom viadukten under Dag Hammarskjölds väg. Inom fem minuter skulle han kunna kliva in i den hangarliknande tentasalen. Det skulle gå. Men alla skulle titta upp när han kom. Främlingar skulle kasta irriterade blickar för att han störde. Hans kursare skulle le roat mot honom. Sen, som vanligt. Fan. Varför blev han alltid sen?
Så kunde det bli. Men han satt inte på cykeln. Han hade gått upp ur sängen i tid, som planerat. Han hade ätit frukost tillsammans med de två tjejerna han delade lägenheten på Blodstensvägen med. När de hade cyklat iväg till sina jobb och studier hade han packat väskan och gett sig iväg.
Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle ha blivit. Han skulle ha cyklat till Polacks. Han skulle ha suttit sig på rätt rad och plockat fram sina pennor. Han skulle ha tagit upp lappen med sin kod – AB0112 – ur fickan och lagt fram körkortet för vakterna att se. Han skulle ha haft en orolig känsla i magen fram till att ungefär hälften av frågorna var besvarade. Därefter skulle han ha känt att det kommer nog att gå vägen ändå, trots allt. Efter att tentan var avklarad skulle han ha gått ut i något som skulle kännas som en helt ny värld. All tyngd skulle vara borta från axlarna, om än bara för en dag. Så skulle det ha blivit.
Det var små saker som ändrade dagens gång. Det första var en impulssväng till höger när han cyklade genom skogen på väg till tentan. Han svängde av elljusspåret och in på en liten stig. Det andra var skyfallet. Två små saker – en han själv bokstavligt styrde över, en som var helt utanför hans makt. Och hans dag och tog en ny vändning.

08.18. Han kände något kittla mot fingrarna som var nedborrade i den gröna mossan. Han tittade ner och drog sedan instinktivt handen till sig. Myror, fy fan! Han reste sig hastigt upp och började borsta av sig alla små kryp han var säker på att satt överallt på hans mörkblå jacka. Det hjälpte inte – den måste av. Dragkedjan fastnade när han stressat försökte dra ned den. Han drog jackan över huvudet istället och den kastade ifrån sig. Han drog fingrarna genom det blonda håret och granskade sedan de ljusa jeansen. Han verkade ha klarat sig. Men var kom alla ifrån?
Han rundade sin nyfunna gran och hamnade på dess södra sida. Där var den. Myrstacken. Han satte sig på huk och granskade den. Den var inte särskilt stor. Inte som den på andra sidan åkern hemma i norr. Den som var så stor att den nästan nådde honom till hakan. Eller ja, kanske inte nu längre. Han hade nog inte varit där och matat myrorna med sockerbitar sedan har var sådär åtta eller nio år. I takt med att han växt hade den säkert krympt. Det är ju så det blir. Ett brott mot fysikens lagar. Fysik, fan. Han försökte låta bli att tänka på det. Oavsett hur stor hans barndoms myrstack hemma i norr var, så var den här, i hans studentstads Stadsskog, ganska liten. Bara så att den nätt och jämt nådde upp till hans knän.
Han tittade på klockan igen. 08.23. I teorin kunde han fortfarande hinna till tentan, men i praktiken verkade det omöjligt. Han studerade den febrila aktiviteten i myrstacken istället. De små insekterna irrade till synes oplanerat omkring, in och ut ur stacken. Det såg ut som ett stort kaos, men han visste att det fanns en struktur. Alla arbetade mot samma mål. Om jag inte ska skriva tentan, kan jag lika gärna stanna här och umgås med er, tänkte han och satte sig på huk framför barrhögen. Först måste vi lära känna varandra. Ni måste ha namn.
Han studerade myrorna och började döpa dem. Io, Europa, Callisto, Ganymedes. Beryll, Magne, Kalci, Stronti, Bari, Radi. Einstein. Oppenheimer. Och Malte såklart, efter hans katt som bodde kvar hos föräldrarna i norr.
Han hämtade väskan som låg bredvid cykeln och tog upp påsen med tentaproviant. Coca-cola, en macka med ost och paprika, en snickers. Inga sockerbitar, men var inte både cola och snickers mest bara socker? Han bröt loss en bit av chokladkakan och lade i myrstacken, medan han öppnade colaflaskan. ”Skål”, viskade han till sina nya vänner innan han tog en klunk.
Snickersbiten blev genast en succé. Myrorna klättrade på varandra i jakt på godbiten. Han log. Vilken tacksamhet! Det här var något helt annat än att få ett B på en himla tenta. Ingen skulle bli lika glad för det som myrorna blev över sin snickers. Möjligtvis fastnade några små ben i kolasmeten, men ändå. Det här var ju fest! Han hade ordnat fest för flera hundra glada gäster! Helt utan sprit och köade låtar på Spotify och lekar där man gjorde bort sig, utan att inse det förrän dagen efter.
Han kollade igenom vad mer som fanns i väskan. Några pennor, ett tuggummipaket. Fysikboken, som säkert vägde minst lika mycket som hela det träd som myrstacken lutade sig mot. Och miniräknaren. Han hade aldrig trott att han skulle äga en miniräknare med så många knappar. På mellanstadiet hade han varit coolast i klassen med sin Hemglass-miniräknare i form av en glassbil. När man tryckte på en speciell knapp spelades den där välkända melodin. Han grimarserade för sig själv. Det var en bättre tid, när myrstackar var större och knapparna färre.
Han fick ett infall. Han tog miniräknaren och lade den rakt på myrstacken. Tryckte in ena kanten lite bland barren, försiktigt för att inte skada sina nya kompisar, men ändå ganska bestämt.
Han ångrade det genast. En sprillans ny Texas TI-84 Plus, den kostar ju fan massor. Över tusen spänn. Nästan halva bidragsdelen från CSN. Typ 120 Smålands-burkar. Typ som en resa tur och retur hem till norr. Han sträckte snabbt fram handen för att dra ut den igen, men hejdade sig sedan. Både Castillo och Bari hade redan krupit upp på den.
Miniräknaren var förlorad. Lika lite som han kunde ta tillbaka snickersbiten, som knappt syntes längre, lika lite kunde han ta tillbaka miniräknaren. Den var myrornas nu. Inte för att det spelade så stor roll. Han behövde inga Smålands. Tentafester är inte till för de som gömmer sig i skogen för att slippa partikelfysik. Hembesök är inte till för de som inte längre kan svara på frågor om hur det går med studierna.
Och han måste väl erkänna att studierna inte gick särskilt bra. Att de inte gjort det på länge, om man ska vara ärlig. Det här var första gången han skippade en tenta för att hänga i skogen med äckliga kryp, men det var inte första gången ett godkänt resultat skulle lysa med sin frånvaro. Han visste inte riktigt vad som hade hänt. Det första året hade gått bra.
Hans funderingar avbröts av att miniräknaren började hasa ner längs stacken. Först långsamt, långsamt, sedan allt snabbare, när lutningen ökade. Den landade i mossan på marken.
Stämningen i stacken var panikartad. Hans Texas Instruments TI-84 Plus hade lämnat ett djupt spår bland barren och upprörda myrben rusade fram och tillbaka. Han sträckte fram händerna och ville laga revan, men förstod att det var omöjligt. Paniken spred sig även inom honom. Ångesten över den missade tentan och de misslyckade labbarna var bortblåst. Det där spelade ingen roll. Hundra av hans bästa vänner rusade runt i en egen naturkatastrof här, rakt framför hans ögon. Hur skulle han hjälpa?
Han reste sig raskt upp och såg sig om på marken. Han hittade en pinne och och plockade upp den. Han böjde sig över stacken och försökte hjälpa till i återbyggnaden. Resultatet var inte tillfredsställande. Han avslutande sin räddningsaktion och satte sig ner i mossan igen. Fan, tänkte han för sig själv. Den där jävla miniräknaren. Bara bekymmer. Myllret i stacken fortsatte. Europa och Malte såg så chockade ut. Stackars jävla småkryp.
Han kollade på klockan igen. 08.52. Hans kursare satt vid varsitt bord där borta nu. Krampen i handen hade kanske börjat smyga sig på. Några av dem skulle vara klara redan om två timmar. Sen skulle de gå ut, solen skulle säkert skina på dem, luften skulle vara 50 kilo lättare än den han andades, de skulle cykla hem, kanske ta en tupplur, duscha, klä sig, mötas upp, fira att det äntligen var över. För dem. För honom skulle ännu ett datum för omtenta dyka upp i Studentportalen.
Han stannade i skogen i flera timmar. Kursarna började sms:a och säga åt honom att möta dem i parken, det var filtar och picknick och lunch, men han hade inte tid. Han övervakade återuppbyggnaden av stacken noggrant. För att dra sitt strå till den samlade han ihop barr och lade så nära han vågade. Själva konstruktionen lade han sig inte i. Det fanns andra som kunde det bättre än han. Då och då lade han fram en ny bit snickers till dem. Det var det minsta han kunde göra. När provianten tagit helt slut insåg han att han behövde åka hem för att rusta sig för sin och stackens närmsta framtid.

Samtidigt som han vred om nyckeln hemma på Blodstenen ringde mobilen i fickan. Han klev in i hallen, snubblade över tjejernas skor som låg huller om buller på den gulaktiga linoleummattan och svarade.

”Eh, hej.”
”Tja! Vart tog du vägen? Varför kom du inte?”

Han lutade sig mot dörrkarmen och tittade in i köket. Vad i detta rum skulle han vilja ha om han var en myra?

”Nej alltså, det hände en grej.”
”Vaddå för grej?”
”Nej alltså, det var en olycka. Eller alltså. Det hände en sak bara. Hemma.”
”Aha, fan. Äre okej eller?”
”Ja. Det var… Det var ett jordskred. Typ. Men det är lugnt.”
”Jordskred? Vaddå, i Piteå?”
”Ja. Eller. Typ. Alltså jag måste gå nu. Ringa morsan. Hej.”

Han klickade bort kursaren, blundade och andades ut. Han hade alltid varit för disträ för att vara en bra lögnare. Nu hade han inte ens tid att försöka komma på något bra. Myrstacken var fortfarande trasig. Tentan var fortfarande oskriven också, såklart, men det var ett senare bekymmer. Och ärligt talat, ett ganska oviktigt. Vad spelar egentligen en tenta för roll?
Han gick in i köket och började riva i lådorna. Sax, tejp, ett rep. Sockerbitar. Vidare ner till förrådet. Sovsäck, liggunderlag, pannlampa. Han ville ta sig iväg igen innan de andra kom hem. De skulle också ställa frågor och han visste inte hur han skulle förklara. Hur fan förklarar man? Dessutom tog deras frågor alltid så lång tid. Stacken kunde inte vänta.
Han gick tillbaka till skafferiet och tog en till näve sockerbitar. Sådär. Redo.

Han slängde ifrån sig cykeln mot samma stubbe som på morgonen. Han bredde ut liggunderlaget framför myrstacken och placerade försiktigt en sockerbit bland sina nya vänner. Medan de åt granskade han revan som uppstått under morgonen.
Återuppbyggnaden verkade gå enligt planerna. Myrorna arbetade effektivt och strukturerat. Om man ändå kunde vara som er, tänkte han. Fast det är klart. Om jag varit som er hade jag inte varit här. Om jag varit som er hade jag inte svängt höger in på stigen imorse. Om jag varit som er hade jag skrivit tentan och fått ett A, sen hade jag tagit examen och fått ett jobb som mamma berättat om för grannarna hemma i norr och på någon AW i Stockholm hade jag träffat ett kvinna med rött hår och jag hade fått löneförhöjning och efter tre åt hade vi köpt hus och när andra barnet var på väg skulle vi ha flyttat hem till norr och vi hade haft vita tänder och levt lyckliga i alla våra dagar.
Men jag hade aldrig träffat er. Hade aldrig träffat dig, Oppenheimer. Hade aldrig sett dig bära barr, Beryll. Hade aldrig sett dig äta socker, Ganymedes.
Med ett ryck vaknade han upp från sina tankar. Det där var inte Ganymedes. Ingen av myrorna på sockerbiten var Ganymedes. Ingen av myrorna som hade fullt upp med återbyggnaden var Ganymedes. Ingen alls av myrorna i stacken var Ganymedes.
”Han är borta!” utropade han högt för sig själv och flög upp från marken.

Andan fastnade i halsen på honom. I panik lyfte han på liggunderlaget och kontrollerade att ingen stackare låg där under. Någon som var tillplattad, skadad, i värsta fall död. När han inte kunde se något sådant andades han ut för en sekund, men oron var snabbt tillbaka. Om han inte är här, var är han då?
Han stirrade jagat ut över skogen. Granar, tallar, blåbärsris, mossa. Gany måste vara här någonstans. Han hade inte varit hemma på Blodstenen särskilt länge och med sina korta ben kan myrjäveln inte hunnit långt. Hade han självmant rymt från stacken? Eller hade han gått för långt bort för att hitta byggmaterial och gått vilse? Oavsett svaret måste sökaktionen börja omedelbart. Om några timmar skulle mörkret lägga sig över Stadsskogen.
Han tog upp tejpen och såg sig runt på trädstammarna. Hur stort skulle sökområdet behöva vara? Han utgick från stacken och tog femton stora steg västerut. Det är tur att skogen inte är så stor, tänkte han. Inte som hemma i norr, där både skogarna och myrstackarna är större. Han drog silvertejpen runt en tall och fortsatte sedan runt något lövträd han inte visste namnet på. De där träden finns inte hemma. Han fortsatte tills tejpen tog slut. Och det gjorde den lite för tidigt. Fan, vad är poängen med att kunna räkna ut omkretsen på en cirkel om man glömmer att göra det? Den tänkta cirkeln runt myrstacken blev inte ens en halvcirkel. Han fick skarva med repet från ryggsäcken, och med hjälp av snöret från hans högersko blev inhägnaden klar. Mest nöjd var han med att den skar av den intilliggande stigen. Nu kunde ingen senig himla farbror springa in och trampa ihjäl Gany. Mycket bra. Mycket bättre än några löjliga högskolepoäng.

Mobilen ringde igen. Samma kursare som några timmar tidigare. Han ångrade sig i samma sekund som han tryckte på knappen för att svara. Han ville inte prata med honom.

”Var fan är du? Det är kaos här. Sebastian bytte låt istället för att köa, Martin blev förbannad och skällde ut honom, Macke skulle försvara Sebbe och slog till Martin och nu blöder alla näsblod och Robins rumskompisar hatar oss.”
”Mm, jag är lite upptagen.”
”Vaddå upptagen? Vem är du med?”
”Ganymendes är borta.”
”Va?”
”Inget. Jag måste gå.”
”Vad fan är en Ganymend?”

De hade tentafest alltså. Och det hade blivit slagsmål. Såklart. Det blev alltid slagsmål. I vanliga fall var han den som lugnade ner alla efteråt. Som fick dem att prata med varandra igen, skaka hand och skåla med Smålands-burkarna. Det var väl därför de ringde till honom nu. Inte för att de saknade honom, bara för att de inte visste hur man beter sig. Hade de bara haft en rolig och trevlig kväll hade de väl knappt märkt att han inte var där. En pust av bitterhet kom flygande, men han duckade och lyckades undvika den. Han hade inte tid nu. Mörkret hade rullat in medan han säkrade sökområdet och solens sista strålar höll just på att lämna den täta skogen. Och Ganymedes var fortfarande borta.
Han slog sig ner på framför stacken igen och delade ut några extra sockerbitar. Miniräknaren låg kvar på marken. Han plockade upp den och kasade iväg den så långt han kunde. Ganymednes är borta och det är ditt fel, din jävla TI-84 Plus. Allt är ditt fel.
Revan i stacken syntes knappt längre, men han hade svårt att avgöra om det var för att myrorna lyckats laga den, eller om den doldes av mörkret. Han sträckte fram handen och lade försiktigt några fingrar mot barren. Malte klättrade upp på långfingret. Han försökte se honom i ögonen.
”Jag lovar att hitta honom”, viskade han, och släppte tillbaka Malte till de andra.

Sökområdet var avspärrat och nu var det dags att börja leta på riktigt. Han grävde i ryggsäcken och fick fram pannlampan som han köpt när han och pappa började orientera för några år sedan. Han flyttade reglaget till ’on’ och ett kallt ljus spred sig över skogspartiet. För att hitta en myra måste man tänka som en myra, tänkte han och sparkade av sig skorna. Han drog av sig tröjan, sedan jeansen och var strax helt naken. Han spände noggrant på sig pannlampan och drog ett djupt andetag. Det var dags.
Till en början kröp han fram på alla fyra. Han utgick från granen med myrstacken och jobbade utåt i cirklar. Han rundade stubben som cykeln lutade mot och lyfte på blåbärsris och kottar. Han granskade stammarna på granarna intill och lyssnade efter steg från sex små nätta fötter. Hans händer var strax bruna av lera och håret luktade kåda. När knäna började bränna övergav han krypandet och började åla fram istället. Det var förmodligen lika bra, Ganymedes var ju antagligen nere på marken, under allt ris och alla uppstickande rötter. Efter några minuter hörde han ett nästan susande ljud ta över skogen mer och mer. Då han redan var blöt från att ha tagit sig igenom vattenpölarna från morgonens skyfall tog det ett tag innan han insåg att det hade börjat regna igen. Dropparna landade mjukt mot hans rygg och rann ner längs armarna. Regnet störde honom inte. Det var kallt, men det gjorde inget. Han förtjänade att frysa. Om han hade skrivit tentan hade han kunnat sitta inne i värmen i Robins lägenhet nu, men det hade han ju inte. Regnet verkade logiskt, tänkte han och granskade noga den gröna mossan på en stor sten.
Då såg han något som lyste borta vid myrstacken. Han rusade förvirrad och förundrad mot det svaga skenet. Det kändes som ett tecken. När han kom fram kände han sig istället dum. Det var ju hans mobil, såklart. Ljudet var avstängt, men displayen kämpade på och lyste genom vattendropparna som lagt sig som en hinna över den.
Ett nytt sms. Han tänkte ignorera det, tills han såg avsändaren. Mamma. Han ställde sig upp med telefonen i handen och kände sig rådvill. Hade det varit Sebbe eller Martin eller Macke hade han struntat i det. Men det var det ju inte. Det var ju mamma. Mamma som var hemma i norr och som säkert skulle gå och lägga sig snart. Som skulle gå upp för trappen i det röda huset och gå förbi dörren till hans rum på vägen till sin säng. Hans dörr, där affischen med Wayne Gretzky fortfarande satt kvar, minst tio år efter att han slutat spela hockey. Mamma som säkert just hade släppt in Malte, klappat honom lite bakom örat och gett honom mat. Hans röda matskål hade alltid stått på golvet bredvid spisen. När han var liten och åt kvällsmackor brukade han lägga sig ner med kinden mot kökssoffan och kolla på Malte under bordet. Mamma hade tjatat på honom att sitta ordentligt. Vad skulle hon säga om hon såg honom nu?
Han öppnade sms:et.
”Hoppas tentan gick bra idag. Kommer du hem snart? Pappa vill ha hjälp med att bygga ett nytt fågelbord. Vi hörs snart!”

Han tog av sig pannlampan och satte sig ner på marken. Minuterna tickade iväg utan att han rörde sig. Vem försöker jag lura, tänkte han till sist. Hur långt kommer jag att gå för att slippa inse att det är över. Att det är dags att lämna Uppsala. Åka hem till norr. Hem till mamma. Pappa. Malte. Det är fredag kväll och jag irrar runt med pannlampa i en skog och letar en himla myra. En specifik myra. Som att jag kan se skillnad på dem? De är alla likadana.

Han tände pannlampan igen och använde den för att hitta igen kläderna som låg utspridda i mossan. Han drog på sig kalsongerna, tröjan, jeansen. Plockade ner skosnöret från inhägnaden och trädde tillbaka det i skon. När han packat ihop allt han haft med sig när han kom satte han sig på huk framför myrstacken en sista gång. En efter en placerade han ut de sockerbitar som fanns kvar i hans jackficka.

”Hej då Ganymedes”, viskade han och gick.