Jag är för stor för stolen
det finns ingen bekväm position hur jag än byter ställning
psykstämningen är äkta
smakar järn.

Väntar på dottern som skriker så högt att jag hör varje ord genom den ljudisolerade dörren
nycklar som låser upp och låser igen dörrar
kollar konsten i korridoren
blir förbannad på
urblekta blomfotografier och en blå Matisse.

Jag läser en bok försöker se oberörd ut
läser som om jag hade plats i hjärnan
låtsas att jag har massor med plats
rynkar pannan över vardagsbetraktelser som författaren
gör till en elegant sida.

Håller boken som en sköld mot miljön omkring mig
kryper ihop som i ett fågelbo av ord
tröstar mig
dottern skriker så högt att dörren vibrerar
jag flyttar mig in i väntrummet.

Precis när jag satt mig i en av stolarna kommer en annan mamma med sin dotter
stolarna har höga rundade ryggstöd
ryggstödet ringlar som en mur kring mig och avslutas i armstöden.

Hur har landstinget tänkt?
kanske har de tänkt att en liten borg av landstingsbjörk det kan vi ändå ha råd med
en borg för varje missanpassat barn och förälder.

Borgen är värdelös
jag känner ändå hur flickan och mamman skickar ut sin tystnad
pustar små må-dåligt moln ut genom sina hopknipna munnar
jag vill gå tillbaka till dotterns dörr i korridoren
men det verkar konstigt om jag går precis nu när de kommit
går in på toaletten
andas den sköna ensamma luften
sitter på toalocket en lång stund
går sedan tyst med blicken stel tillbaka till stolen utanför skrikdörren.

Rösten har lugnat sig nu
dörren öppnas och jag ombeds att komma in av terapeuten
dottern ser högdraget på mig
på bordet ligger ett hjärta av sten
antagligen menat som en slags stressägg
jag sätter mig mitt emot.

Terapeuten ler vänligt till oss båda från sin kontorsstol
hon är klädd i en kort läderkjol och snäv vit blus
hon har sådana där snygga stövlar som dottern älskar
jag tänker att vi har haft tur
tur som fått en snygg terapeut
kanske kommer dottern av ren skär beundran för de där stövlarna
lyssna på snyggterapeuten.

Vi ska prata om hur vi har det hemma hos oss
dottern tycker att hennes pappa är en idiot
eftersom jag är ihop med honom är jag också en idiot
båda hennes föräldrar är idioter
det vårt fel att hon blir osams med alla
vårt fel att hon inte kan sova om natten
jag är bara lite lite mindre idiot därför får jag följa med hit till BUP.

Samtalet smyger sig fram längs en bana snitslad av terapeuten
dottern skickar menanden blickar till den kortkjolade bestövlade
nu ser du vilken jobbig mamma jag har!
dottern tar det lena stenhjärtat ur skålen
bollar det mellan sina vita händer
naglarna är långa röda, knackar i hjärtat
små hårda klick .

Jag säger något om hennes Lithium
något om att det är viktigt att hon tar den varje dag
dottern fryser till en sekund
stirrar på mig från kolsvarta bottenlösa hathavet
men jag förstår att hon inte hatar mig
att hon bara vill slippa finnas om det ska vara såhär.

Bordet kommer farande som en elektrisk stöt i mina smalben.
jävla kärring vrålar hon och reser sig upp
kastar hjärtat mot mig hårt utan att träffa
träffar en ful tavla istället
terapeuten säger något förståndigt
men hon vet att samtalet är kört för den här gången.

Dottern sliter upp dörren och springer ut med näsan i vädret
högt skrikande för sig själv
glas som krossas
skärande illvrål och bonkar i väggen
klackarna smattrar i den dödstysta korridoren.

terapeuten springer efter jag sitter kvar. darrar lite. ser ned i mina händer på knät.
jaha vad kommer hon att göra nu där ute ensam i kylan. svinkall vinter och hon är tunt klädd. drar ihop mig. börjar mitt försvarstal min mening att jag inte menade...

Nya klackar i korridoren
snyggot ser riktigt jävla trött ut när hon flåsande kommer tillbaka
men är alltjämnt professionell
jag är inte professionell
jag är bara trött och blankfet i ansiktet
benet gör ont bultar
nästan skönt med fysiska smärtan
som att hon är kvar hos mig
äntligen hanterbar som fysisk smärta.


Tårarna darrar i ansiktet
terapeuten säger att det inte är mitt fel att dottern blev arg
säger
hon behöver dig mer än någonsin
det förstår jag väl?
på något sätt blir jag mamma proffsig igen
vi pratar om dotterns svårigheter att acceptera sin diagnos
Bipolär sjukdom är att pendla mellan ytterligheter
anhörig är att vara en simmande brunråtta i oändliga avloppsrör.

Vi pratar och pratar
dottern ringer
säger surt att hennes cigg är slut
att jag ska ge fan i prata med hennes terapeut när hon inte är där
hon vill att jag ska komma nu.

Jag är sista mamman på Bup för idag
dörren glider igen bakom mig som en hungrig tjuv
tar det sista av mig.

Luften är kylig slår i pannan
gatljusen lyser upp betongpalatset där dagens psykiska ohälsa ska botas
jag är normal
jag går för att finna min dotter någonstans på sjukhusområdet
bussen hem går om en halvtimme.