Jag har sett planeter sjunga.
Jag har sett planeter gunga
och jag har sett dej promenera där bland fallande blad om hösten.
jag har sett rader
av pilgrimsfåglar passera över söderkåkarna,
nydruckna sjusovare
bakom schappen nerför solskensgränderna.
Mornarna som börjar med nyis, gles trafik bort mot det gamla sanatoriet. hökullarna som ligger i drivor i rännsten
som ska i väg bort till gärdet.
Jag har sett planeter.
Jag har sett dom med egna ögon skugga varandra på väg hem
genom svart kajalmålad Europaväg
så djupt inträngd i mörkret
att hjärtmuskeln klämts fast av sin egen ensamhet i bröstet och nästan...
Jag har stått länge i fönstret och hört landet sägas gå under,
gång på gång likt månförmörkelser. men ändå vaknat upp nästa morron i det
(Det blir aldrig dystert, Det kan regna i timmar utan att vi talar om det)
Och inte ens när ett uppborrat hål i isen nere vid Danvikstull
en januarimorron då frosten knarrar under fötterna
och man sitter där på en pinnstol i solgasset och väntar på att det ska nappa, går landet under
Inte ens då.
kan jag förstå mej på
inte ens då