Det ringer och flämtar
av blåsande klockor.
Det regnar
och det snöar på dom.
Och ibland
skiner solen över dom.
de hänger där högt uppe i tornen
och talar till oss förgängliga.
på rad står husen i sin ordning
räknade på en gata
vi alla håller vid liv.
Tiden där är uträknad.
Det finns något logiskt över det,
något vi kan kännas vid,
och känna oss trygga i
och göra oss medvetna
om våran närhet till varandra.
Vårat sinne
och vårat undermedvetande
våra liv
och våran död
Ingenting skulle vara värre
än om inte längre solen gick upp.
Att haven skulle frysa till is.
Fågelarterna dö ut,
träden bli sjuka och tappa sitt liv
Något driver oss att sprida
vår existens framåt.
Det är själva meningen.
Och det faller.
Runtom oss som brinnande små pärlor
över himlen.
Och din kind åldras.
Kanske det finns en plats
ljusår bort, jag tänker,
står vid hamnen
över den blänkande havskvällen
och ser färjan
där långt ute i mörkret.
Tavlan du målade årtusenden sen
men som fortfarande droppar
och du som fortfarande än i dag årtusenden år senare
fortfarande beträder orörda ängar med dina bara fötter,
och fortfarande söker din livspartner
där ute.
för att solen ännu en gång stigit upp i skyn