Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Cellgifter och glädjetårar


Avgaser steg i den frostiga decemberluften. Bilar stod i otåliga långa köer. Och halvsovande i bussen satt jag, drömde om New York. Tänk om man skulle strunta i att stiga av vid Sahlgrenska sjukhuset, fortsätta till centralen, vidare till Landvetter och hoppas att det fanns biljetter kvar till landet på andra sidan Atlanten? Den amerikanska drömmen. Finns den fortfarande? Är den något mer än sitt namn? Jag avbröt abrupt mina tankar när dörrarna öppnades och iskalla vindar svepte in som hyenor efter sitt byte. Just som jag hade fått upp värmen lite grann.
Det kan inte annat förklaras än som något helt unikt, atmosfären i ett sjukhus. Speciellt i ett stort sådant där hela spektrat av sjukdomar och dess gisslan trängs under ett och samma tak. Jag kom in genom huvudentrén. Breda roterdörrar slussade med en plågsamt långsam rotation in mig i en stor reception. Ängsliga, flackande blickar väntade på besked, på att få fråga, tala ut. Och deras kroppar var antingen orörliga som sandsäckar eller vibrerade av nervositet som en, som en, ja. Jag drog in ett djupt andetag av medlidande för de väntande, ovetande, men hann inte andas ut innan jag stötte på min handledare. Hon introducerade mig för en av sina arbetskamrater som jag skulle följa den dagen, och det värmde när hon refererade till mig som en framtida kollega. Man lyfts upp lite grann i den osynliga men kristallklara hierarkin som annars brukar finnas i sådana sammanhang. Och det kändes riktigt bra. En rykande kopp te i fikarummet senare var starten på dagen officiellt fenomenal.



Timmarna gick utan att jag lade någon vidare märke till det. Men under dagen kastades jag mellan två så skilda motpoler så ofta att jag blev helt ställd. Hur kan två såna urkrafter, helt motsatta varandra samsas inom dessa väggar utan att orsaka en implosion, skapa ett svart hål och slukas själva och allt runtomkring sig. Jag gick förbi matbrickor med det mesta av maten orörd, kall. Såsen (om man nu får lov att sträcka definitionen så långt) hade stelnat till den grad att man såg dess totala koagulation från avstånd. En stund senare talade läkaren och jag med en man i sina bästa år som precis fått beskedet att han därmed var cancerfri. Jag log brett och uppriktigt när jag såg hans livrädda blick, fäst på läkaren han både hatade och älskade, flödas över av glädjetårar till en blick av ren lycka. Senare såg jag honom stå i en korridor. Med en darrande hand höll han i telefonen och berättade om nyheten för sin fru. Ikväll skulle det tydligen bli festmiddag. Johan skulle såklart också få komma.
Och historier som dessa två, kontrasterna, var många fler än de jag nämnt. Cytostatika flödade in i kroppar, droppe för droppe som flytande eld. Satte igång bränder för att läka. I parallella universum tre våningar ner gick vissa som fått lugnande besked och fikade lite i cafeterian innan de fortsatte förbi det här ofarliga guppet på livets väg som om ingenting hade hänt. Jag föreställde mig, samtidigt som vi tre gick genom de desinfektionsmedelsdränkta operationsrummen, de oändliga korridorerna under marken där läkare i hast eller lust då och då svepte förbi på sina sparkcyklar, hur två patienter rullas i motsatta riktningar genom en dörr till en avdelning, där den ena just fått sin cellgiftsbehandling och den andra bara ska påbörja. Där den ena vet och den andra inte. Där den andra känner hopp och den andra inte.
Det är svårt att inte dras med i livshistorierna, de olika ödena. Sugas in i de färgsprakande liv och känslor patienterna blottar för oss. Med föräldrar. Sambor. Barn som inget vet, inget förstår och egentligen inget borde förstå av detta. Det är svårt att inte kliva ur sin roll som läkare och bli blott en medmänniska, skratta och gråta över livets gång, hur den kan lura även den bästa av schackspelare.



Jag slussades ut vid femtiden av de fördärvligt (men i och för sig förståeligt) långsamma roterdörrarna i den nypande kalla kvällsvinden, doftande smått av snö. Stannade upp en bit från entrén och andades in djupt. Såg de hundratusentals ljusen runtomkring mig. Som lyste upp affischer på de karakteristiska, gamla spårvagnarna som kämpade sig fram genom gatorna. Som lyste upp fönster högt högt uppe i sjukhusrummen. Kanske som det enda hoppet för stunden när smärtorna, rädslorna eller hopplösheten inte vet några gränser. Kanske som det enda sällskapet i den tid av året, i den tid av livet, då vi troligtvis som mest behöver varandras kärlek och gemenskap. Jag hade glömt New York vid det laget, det var inte för mig som så otroligt mycket annat. Jag hade glömt petitesser som länge hade plågat mig men som när det kommer till kritan inte var något mer än oskyldiga skavsår. Jag hade hela tiden bara behövt köpa nya skor som passar bättre, eller gå in dem jag redan har. Jag hade beskådat från första parkett vilken magi det läkande och tröstande som en läkare utför är. Att man får så mycket tillbaka när man själv ger. Det vackra i det sorgliga blandat med det glada. För just så är livet.




Prosa (Kortnovell) av D E
Läst 1791 gånger och applåderad av 156 personer
Utvald text
Publicerad 2015-09-30 04:57



Bookmark and Share


  Murrey
Din berättelse berör... du beskriver verkligheten i dess sanna jag...för just så är Livet <3
2017-04-17

  EmelieeKarlsson
Riktigt bra text! Jag känner en som kämpar mot sin cancer just nu och jag ser hur dåligt hon mår! Denna text berörde mig otroligt mycket!Tack för denna text och jag ska hjälpa henne att kämpa emot cancern och ta vara på varje dag!
Fortsätt så här och du kommer gå riktigt långt med dina texter! :) <3
2016-04-24

    Erika H
Hela din text är en resa. Från första stund till sista. Om att vara, andas, se och känna. Om livets skörhet, öden eller bara det som är. Om sinnenas mottaglighet och det lätta blandat med det tunga. En resa...
... som du med ett underbart språk förmedlar. Du skriver med en tydlighet som gör att jag slukar ord efter ord och vill veta mer och mer.
Mycket välskrivet. Underbart flyt.
2016-02-23

  Heikki Hellman
Tack för en fin, lättfattlig text. Jag kan inte fatta varför ser jag din text först nu?En stor gratulation för guldstjärna.
2016-02-23

    sajo
När jag läser denna text så är det som det jag skulle vilja skriva. Jag har inte funnit de rätta orden än. Men det känns som du skriver om det jag upplever och går igenom just nu.......
Tack för din text. Du är en suverän författare.
2015-12-02

    Madeleine Ågren (Maduska)
Tycker så mycket om vad du skriver och hur du finner just de rätta orden och flätar med dem. Man vill bara läsa mer. Och så många reaktioner! Så är en riktigt bra text.
2015-11-27

    ej medlem längre
En mycket levande och fin beskrivning av en dag på cancerkliniken och hur man får följa så olika människoöden. Har själv i vården hela arbetslivet och känner väl igen alla dessa känslor.
2015-11-25

    ej medlem längre
Fångade mitt intresse och jag ville bara läsa mer.
Fantastiskt skrivet.
2015-11-23

  HelenaW VIP
Du fångar min uppmärksamhet så jag vill läsa vidare. Bra skrivet.
2015-11-09

  Eva Langrath VIP
Välskriven text om alla de känslor som ryms och finns i cancerns skugga. En text som jag väl kan identifiera mig i och mina minnen är att nästa all personal under den långa tid min son och jag vandrade i den skuggan, var mycket medkännande och vänliga.
2015-11-02

  Gunnel André VIP
Som präst känner jag igen mycket av dessa känslor. Det planerade barndopet, som höll på att bli barnbegravning. "Nödvigseln" efter ena partens canceroperation. Du beskriver dessa känslor mycket väl!
2015-10-25

  Angeldolphin
Väldigt bra skrivet med djupare innebörd. Det gillar jag.
2015-10-15

  elin1
"av sjukdomar och dess gisslan trängs under ett och samma tak"

- fantastiskt, just gisslan.
2015-10-15

  Linil VIP
För en anhörig till någon med dålig prognos är det du beskriver en verklighet som är kall och hänsynslös, där allt hopp känns meningslöst och beskeden lika meningsfulla som kronofogdens fönsterkuvert med utmätning. Bra skrivet och väldigt nära för undertecknad.
2015-10-13

  anits VIP
Så fint och mycket välskrivet om det svåra som händer i livet!
2015-10-13

    ej medlem längre
..bra och det blir anslående med den differerande 'dröm' bild som finns
av amerika och där lite som hur rollen
mellan patienten o människan går på
hjul, något att förhålla sig till.. lite som
att kunna skildra o hantera motpoler i nuet.. du skriver det gripande och bra..

2015-10-10

    Svarte Petter
Imponerande antal applåder, Daniel. Till skillnad från de flesta andra - tror jag - läste jag hela texten. Varje ord av texten. Med delade känslor.

Du skriver förbannat bra. Till en början tror man också att det handlar om dig och då känns det som att man är med om något viktigt. Att man upplever ett liv. sen försvinner den känslan. men är den ändå kvar, inte helt konsekvent.
2015-10-09

  BillyTheKid
Som vanligt snyggt poetiskt!
2015-10-07

  Bibbi VIP
Grattis placering "MEST BOKMÄRKTA DENNA VECKA"!
2015-10-06

  soligajag_1 VIP
Du är en riktig poet.
Din bok vill jag köpa när den kommer ut, va den första som får den i min hand.
Vilken gripande historia om att se hur verkligheten är bakom dessa korridorer av sängar, patienter som går med sina slangar, har ont, kämpar.
Din insikt att bese dessa människor och deras ansikten.
Du ger av hela dig!!
Bokmärkte genast!!
2015-10-06

    ej medlem längre
Insiktsfull och minnesvärt.
2015-10-06

  JOLS
Vackert med förändringens tanke från ytligt egenkärt till tacksamhetens djuphet.
2015-10-06

    ej medlem längre
Starkt!
2015-10-06

  RitaBrunner VIP
Väldigt fint skrivet Daniel! Jag lever ständigt i cancers skugga numera då både min dotter och hennes far är drabbade. Det jag har sett och upplevt hittills är enbart positivt med personal som är helt underbara!

2015-10-05

    Fortuna
Så fint skrivet. Kärlek till dig??
2015-10-05

  Alexander Gustafsson VIP
ett, min syster har genom gått cellgiftsbehandling. Det finns inget humant med den behandlingen alls. Hon grät oavbrutet i ett halvår.
Två, min pappa har haft två cancerdiagnoser var dem opererat båda gångerna. Och cellgiftstabletter en gång, men fick en smärre hjärtattack så då slutade dem med det.
Tre,
vi hade reda haft ett bot till cancer om det inte vore så att läkemedelsföretagen tjänat så jävla mycket pengar på andras lidande.
Fyra, tycker inte texten är dålig, snarare tvärtom. Men den förmedlar en åsikt jag inte håller med om. Det finns inget med sjukhus som jag trycker är barmhärtigt eller ens utstrålar någon form av sympati.
fem,
om fem till tio år så kommer man förkasta dessa förlegade sätt att "bota" cancer på och på så vis erkänna att dem haft fel.
sex,
jag tror det är en av tre som får cancerbesked i Sverige idag. Folk behöver vakna till det här.
annars?
bra text. Men den väcker vreden i mig. Helt klart.
2015-10-05

  axveronika
Här finns det mycket. Blir spännande att få höra mer.
2015-10-05

    ej medlem längre
Fin skildring av sjukhusmiljön som rymmer så mycket av lidande och sjukdomar. Både hopp och resignation beroende på vad man fått för diagnos.
En läkares dag, så rik på erfarenheter att hjälpa och lindra i svåra situationer.
2015-10-05

  Eponine
Fint Daniel! Jag håller med dig , det är svårt att inte sugas med i livsödena. Kanske kan du hitta ett sådant där och skriva mer om det? Jag hade gärna läst det. Och fint skrivet om att man får så mycket när man ger.
2015-10-05

    Monica Kvist VIP
Många applåder till en fantastisk skribent.
2015-10-04

    ej medlem längre
helt fantastisk läsning
vill bara ha mer
tack
2015-10-03

  Maiah VIP
Fint att du öppnar dörren till cancervärlden där människor kämpar mellan hopp o förtvivlan
2015-10-03

  Novelty VIP
Gillar språket, det flyter som vatten. Och så klart Göteborg.
2015-10-03

  M.Eta VIP
Din text berör mig mycket, har en vuxen dotter som kämpar tappert mot sin cancer.
2015-10-02

  Ric
Min son föddes med en enligt socialstyrelsen sällsynt diagnos, för drygt tio år sedan och utöver månadsvistelsen på sjukhuset i Lund pga den akuta hjäroperationen kändes det i flera år som om vi tillbringade lika mycket inlagda som hemma. Barn-IVA, infektionen, avdelning 61 och 63 i just Lund. Barn Grön i Helsingborg. Malmö bojkottade vi tidigt pga miserabel vård men det är en annan femma. Känner hur som helst igen mig i mycket av din text. Snyggt.
2015-10-02

    Jenny C
Sjukhus är märkvärdiga platser, ju större de är, desto fler världar rymmer de. Du skriver om det så fint och så klokt.
Jag kommer att tänka på klippet från Cleveland Clinic med alla öden och upplevelser som samsas i korridorerna. Det känns som att du har åstadkommit samma gripande inblick i poetisk, skriven form och jag gillar det mycket!
2015-10-01

  Lars Hedlin VIP
Ödmjukhet :)
2015-10-01

  Margta VIP
Så fint och ödmjukt framfört.
2015-09-30

    Yarissa
Bra beskrivet!
2015-09-30

  Margit Grell VIP
Mycket fint skrivet!
2015-09-30

    ej medlem längre
Vilka bilder din text frammanar. Förflyttades femton år tillbaka i tiden till JK ... Och fyramånaders farväl av min far. Du blir säkert en lika bra läkare som skribent! Fantastisk bra.
2015-09-30

  Tino
Noveller kräver läsarens engagemang och det lyckas du skapa med hjälp av intressant inledning som många kan känna igen. Mkt bra formulerat som alltid och du lyckas.
2015-09-30

    ej medlem längre
Makalöst bra skrivet..
2015-09-30

    Elisabeth Nilsson VIP
Mycket bra beskriver du sjukhusmiljö och läkares roll och upplevelser, i yrke såväl som medmänniska i livets skiften. Jag tror att du kommer att bli en bra läkare, med både kunskap och empati.
2015-09-30

  Blomma-Stjärna VIP
fångas in -guidas genom sjukhus liv och död i tillit till ditt omdöme som medmänniska, läkare och författare!
2015-09-30

  Lena Själsöga Keijser
just så
är det
du skriver med det jag så ofta
benämner objektiv kärlek
det skänker din hand denna
så vördsamma inseende varsamhet
2015-09-30

  Linda CH
Riktigt bra!
2015-09-30

    ej medlem längre
Bra skrivet Daniel Lisik, en balansgång mellan engagemang och distans, distans som en läkare måste ha och som du beskriver så fint, med respekt, samtidigt empati visad för varje individ. Du skriver riktigt bra och för att instämma med "Ptah" här, så blir det bara bättre med tiden...

ps. Du blir en bra läkare, en modern som "ser" patienterna som medmänniskor, mer än bara patienter, kanske läkare utan gränser vore något. ;)
2015-09-30

  Hanna Mari Wallin
skrivet med varsam hand med ord som berör och väcker existentiella frågor inom mig

Tycker om.
2015-09-30

  Bibbi VIP
Skriver under på Spanaren.
2015-09-30

  Ljusletaren
Ps Din första pappersbok hoppas jag att få i min hand och det snart
2015-09-30

  Ljusletaren
Sök novelltävlingar och tävla med denna text.
Sanna mina ord att du kommer att gå långt med din skrivarådra.
Du fångar in oss som små flugor och vi sitter klistrade fast tills slutet kommer.
Fasiken vad du kan skriva/ kram


2015-09-30

    ej medlem längre
En djup historia, berättad med varsam hand och respektfullt hjärta.

2015-09-30
  > Nästa text
< Föregående

D E