Lamporna på gatan exploderade
och regnade ner och blev skärvor över gatan.
Tidigt på morronen när fortfarande månen låg kvar ovanför molnen
hittade de tillbaka till varandra som om ingenting hade hänt.

De lyckades än en gång pussla ihop varandra, gråtande och lyfte sen åter mot lyktans krona
där blinkade de några gånger till varandra innan de slocknade
i sin ordning för dagen

då soluppgången lika hel och mäktig ännu en gång reste sej upp mot skyn som den alltid har brunnit
då gatan vaknar till liv