En gång för länge sen
berättade du en saga för mig
om näktergalen
som gömde våren under sina vingar för att hålla den varm

Hon hade en fjäder i näbben
berättade du och dina ögon glittrade

Hon kom sent en kväll
när ljuset ännu var nyfött
och placerade fjädern på mitt fönsterbräde

Hon satte fast den med en spik
för att inte vinden som blåser i mitt rum
skulle jaga upp den mellan springorna i taket

Du log hemlighetsfullt
och lämnade sagan efter dig när du gick

Dess ord och bilder virvlade i vinddraget från dörren som slog igen

Någonstans mitt i
tyckte jag mig skymta fjädern
Jag sträckte mina armar efter den
mina armar som ännu var ett barns
och fastnade halvvägs

Sagor är bara för stora
sa du en dag och såg viktig ut
såna vars armar är långa nog att nå

Och till slut ruttnade träet som fjädern satt fast i
Den släppte taget och följde hösten ned i kloakerna

Du berättade aldrig slutet på sagan
I tystnaden som droppade mot fönsterrutan
högg jag av mina armar

och låtsades som om det aldrig hade funnits några sagor