Det nära är ofta stort, större än vad det ser ut,
men inte till yta eller rymd. I lufterna
kretsar ljusglimtar, små blickar i sfärerna.
Små oansenliga kemipartiklar med ömsesidighet
vidrörs, bejakas, lyfts bort, penetreras, står
vid allting annat. Från en linje till en annan,
den behöver fyllas med ting.

Den skönhet som lyfter oss högre och högre
rent kemiskt är vänlighet i nervtrådarna.
Vi är, vi är de streckade linjerna.
Ibland lämnas mycket outsagt, ibland kan vi inte.
Det där med att göra våra sanningar synliga,
därför att vi vill ha dem dolda för det allmänna.
En linje mellan oss, vi är streckade ---
Ludwig och Olga.

Det ljusa, tonerna koordinerar blankstegen.
Om jag når dig.
--- Om jag vill det.
En pappersdrake virvlar iväg,
---Du hörs
Olga håller i snöret, inte över linjen
--- så lågmält och försiktigt...
Jag vill gömma mig, leva i det dolda
--- våra liv är så fördolda...
Vi är i det som finns
--- anande det som inte finns
som skulle kunna finnas
---att vi kanske fattar det.
Vi måste gå ett steg vidare
---ja, greppa dem
--utstrålande partiklar -
det högsta

i sin påtaglighet framträder de a priori,
intuitivt, vi lär oss att se med åren
--- om vi nu sökt de vi söker
i det nuvarande
--i släckta och tända gnistor
---släck, det svider och bränner

Där vi går finns vi och fyller linjerna
---där syns molnen sjunka och solen går ned
- som sömn och ny vakenhet om morgonen
- då molnen stiger
- havsfåglarna, de skrattar och skriker
Molnen stiger och solen sjunger
--- gapar vi är det vår arvedel
Om jag har ångest?
--- sch, lägg handen över munnen, har du ont?
-Vi skulle må bra av skogslufterna och ömhet,
om vi nu hungrar efter mer
- I det nuvarande.
---Tid är en sak
---i rummet måste du agera,
--- se hur gnagaren gnager på sekunderna
- vi tittar på klockan och på schemat
- vänligt och varsamt
- smörjer vi våra fötters steg
- stress, ja
- jag jäktar på väg till spårvagnen
- där främlingar sitter från Peking och Tokyo
-- under stjärnhimlen

--Var det så Olgas lilla Edith föddes
-- hon kom ut i tamburen
--hon spelade Bobbys på akustisk gitarr
vars stålsträngar hon stämde efter gehör
---på femte band och fjärde band, en liten dissonans
-- hör till
---
Sedan drömde Edith om råttan, som bodde
i ett murhål invid en pizzeria, och som jagades
för att hon älskade ost, camembert och brie.
En gång lade sig en spattig gråsparv under ett bord
och dog av sin oansenlighet och anspråkslöshet.
Men råttan, hon kröp in i sin ostgrotta, hånade sparven,
och väntade på vitkålssallad, en brödskalk, och på käppen
så klart för att råttan skulle ge sig iväg av
det hårda trädet och slaget som en gång träffat
svansen så att den blödde.

Råttan spanar nu runt himmelshörnet efter duellen
- rygg mot rygg, 1, 2 och 3 >>vänd om>> och så pang...
nu dog den arma söta råttan av ett skott i hjärtat.
Men egentligen blev hon bara överkörd av en drulle,
hon hann aldrig se om det var en gubbe eller tant
som körde innanför de vita linjerna på vägen, där
hon brukade strosa, ila, sjosa sig, sturska sig, glo,
titta och spana, men hon om denna gång fått i sig
en skinkbit för mycket...