Dikt, i gränslandet mellan empiri och fiktion.
Dikt som manifest för autonom och självtillräcklig
självskapelse övergår under 1900-talets modernism i inspirerande och flödande estetiska idealistiska paradigmer på fri vers. En revolterande hållning skönjs mot klassicismens versbundenhet och romantikens metafysik med schablonsymboler för en högre verklighet i en dialektik mellan det nära och det högsta, till livet och skapelsemysterierna, till harmoni och
organisk enhet i strukturell form mellan ord och ting eller mellan sinne och idé.
Modernismens diktare längtar i nyromantisk anda efter att genomlöpa tingen för att utmana orden, att de svallar mot varandra och erövra det konkreta och abstrakta materialet i en materiell diktkonstruktion.
Där koordinater mellan andens ljus, tankars djup och affekter svävar mot ordstrukturer på ytan.
Ideal är att vinna livet i dikten över till en metafysisk närvaro i delen som en ruinmystik.
Likt psaltarordens ljusord från det varande
till det blivande är modernismens diktare alltid på väg mot språket för att finna sin yttre stämma på ett oförmedlat språk för ett inre medvetandeplan.
Språket blir ett forum för experiment för ordets
ständiga tillblivelse i en homogen struktur utan
vare sig början eller slut mot de oavslutade tystnaderna. De outsägliga och outtalade, de försökta och begynnande.
Mellan det högsta som inte sagts eller skrivits,
det obekräftade språket och ordets poetiska
sanning, det stumma ordet.

Här kommer det orfiska in, där musiken får språket att leva och förbinder innehållet med språket genom tonalitet, orden vibrerar mot varandra och skapar associationer efter ordens oavslutade gränser. Lyrikens språkexperiment omfattar även syntax, lakonismer, ellipser, blanksteg med fyllnader mellan orden och det outsagda som behöver fyllas igen eller revan som måste helas. Motsatser ställs upp som parallellismer i satsen istället för på höjden som
en ansats från det vertikala till det horisontella
perspektivet hos ett fiktivt lyrikjag, outsidern,
som letar sig fram i identitet, värld och språk för
att mildra sekularisering och skapa identitet och
igenkänning, trots alienation som ett modernt
tidsfenomen hos människor som är barn av sin
efterkrigstid efter första och andra världskriget
samt inbördeskrig och revolution i Finland.
Modernistens ideal är att skapa sina egenartade
diktkonstruktioner med precision, träffande bildspråk, teknik, struktur och uppfinningsrikedom. Metafysiken
kvarvarar som fiktion och dadaism och collageteknik som tidens nya -ismer med nya teknikformer varmed allvarsamma lekar med språket är deras grundhållning till ordets gåva och oändliga möjligheter till nya uttryck.
I en splittring som får ny läkedom av dekonstruktion av traditioner i förvandling genom reducering av myter och successivt en begynnande orfisk reträtt i 40-talets poesi.

Romantikens mytologisering av jaget, språket och världen gäller fortfarande som en nyromantisk strömning på 30-talet, liksom det sceniska spänningsfyllda skådespeleriet mellan motsatser och längtan efter och vilja till den sublima enheten mellan ord och ting som förhoppning och hoppingivande löfte och frälsning av
människorna som nåd efter lidande, fattigdom och utanförskap.

som en uppföljning av den tyska idealistiska
verkningshistorien i konsten med tyska idealister
som Georg Lukács, Immanuel Kant, Friedrich Nietzsche,
Friedrich Schiller m fl.
Den nyromantiska bildscenen med andliga
inte mellan ord och ting, vars språk blir svävande och tyst,
vars skärpa och tydlighet förstärks av undertextens
allegoriska emblematiska form. Således omfattas det sublima
av poetens förmåga till fantasi och språk samt
omdöme att fatta skapelsemysteriernas gåtfulla hemligheter
och mening, varför vi föds, vad livet handlar om, hur vi ser
på döden, eller vår inställning till vår roll på jorden och
i konsten samt språkets funktionalitet - hur vi diktar
snarare än hur vi bör dikta. Lingvistikens guru Saussure
och hans distinktion mellan langue - språket och parole
hur vi använder det vore väl applicerbar på den nyvunna
den nedstigna himmeln på jorden i nyplatonsk anda, varmed
det sköna handlar om förmågan att förhålla sig till tingen
och låta dess ord tala genom att greppa tingens
väsen eller aura med skimmer som att fatta tingens
ursprung och mening i diktens intention med
ord och ting i sammanhang som i en resonanslåda
med ordens referentialitet till metafysik och liv.

Platons stränga uppåtstigande rörelse från sinne till
idé har växlat över till en ny fortfarande stigande rörelse
med negationers fall i avgrunden och ny resning från
idé till sinne. Friedrich Nietzsches estetiska idealism bildar
en relevant kontextuell bakgrund med sitt förbrännings-
och pånyttfödelsemotiv och språkets förbindande läkande
tonalitet i "Die Geburt der Tragödie", likaså individens vilja
till anpassning och frigörelse i "Also sprach Zarathustra".
Hur människan föds till diktare är en väg på
vilken diktaren går, står i en nuvarande närvaro och
rör sig framåt mot blivande och bakåt mot ursprung
för att höja medvetande och språk och skapa
en ny spänningsfylld dialektisk världsbild
som svävar mellan motsatser. Visuella bilder
eller auditiva ordelement med ljud banar vägen för
skådespel och dramatik. I en konstruktivism
av fragment och fenomen, jordiska ting som avslöjas,
uppenbarar sig, visar sig, upplysta av diktens
bildningskontexter.