Jorden är en ganska liten planet i en oansenlig galax, men den har en ovanlig civilisation. De intelligenta va­rel­­­serna där, ”människorna”, bor i rymd­stations­lik­nan­de isolerade do­­­­mer trots att de befinner sig på sin hem­planet. Därmed är de effektivare avskurna från den om­­gi­­vande miljön på sin hemplanet än på vissa pla­ne­ter de har koloniserat. För­hål­landena på deras urhem har för­­­­änd­rats så dras­­tiskt att människorna bara kan över­­­­le­va i sina konst­­gjorda mil­­jöer. Alla varelser som vill leva långt hem­ifrån ­­skapar en bit av sitt hem där. På lik­­­nan­­­de vis har män­niskor­na på sin egen planet åter­ska­­­pat de för­hållanden de är an­­pas­sa­de för.

Jorden är delvis täckt av moln. Större delen av pla­ne­­ten består av hav och is och landytan går mest i grått, beige och vitt. Nära ekvatorn finns små fläckar av grönt. När man kom­mer närmare lyser människornas do­mer som gröna sma­­ragder mot den bleka bakgrunden. De lig­­­­­ger ganska glest, med stora öde områden där­emel­lan. Vi är på väg mot en plats ganska nä­ra plane­tens norra pol, där klimatet är extra ogäst­vän­­­ligt. Av nå­gon an­led­ning tycks dock domerna ligga tä­­ta­re här. Vi lan­­dar på en plat­ta intill domen vi skall be­­söka och blir häm­­tade av ett mindre fordon. Vår chauf­­för säger att det är myc­ket kallt och ofta stor­migt utan­­för. Med rätt ut­rustning kan människorna över­leva, men mycket få bor där sta­dig­­varande. I des­­­sa trak­ter finns nästan inga land­­­­le­van­de djur, säger han. Under re­­san från rymd­­­­­­skep­pet till do­­­men ser vi knappt ens nå­­­gon växt­lig­het. Där­emot är det gott om strukturer som ser ut som res­ter­na av hus och andra mänskliga konstruktioner. Vi fär­das i en dal­gång mot do­men som re­­ser sig högt framför oss, och lik­som slukar både dalen och bergen på dess sidor. Det är en kris­tall­klar dag, med skarpt sol­ljus. Lite snö yr upp un­­­der vår far­kost men annars är land­skapet helt stil­la. Inget rör sig för­­­utom någon en­sta­ka farkost som är på väg ut mot start­­­­plat­tan. Det är myc­ket vac­kert.

Kontrasten mot den öde skönheten därute kunde in­te vara större när vi kliver ur fordonet inne i domen. Växt­ligheten är frodig och överallt lyser blommor i star­ka färger. Det tjattrar och kvittrar bland bladverken. Min värd, do­mens borgmästare, hälsar mig väl­kom­men. Till­­sam­mans med några andra promenerar vi en bit ut på en klippavsats, där vi har en fantastisk utsikt. Fram­­för oss rinner en flod, och på bägge sidor om den lig­­ger träd­­­­gårdar, åkrar och ängar. Det är tydligt att här be­­drivs intensivt jordbruk. På håll ser vi domens tak väl­va sig över landskapet och försvinna bakom oss. Några mind­­­re byar ligger utspridda i landskapet och smala vä­gar le­­der mel­­lan dem. Till vänster, omgiven av träd­går­dar och lägre be­byg­gel­se, lig­­­­­ger ruinerna av en gammal borg. ­Allt ger in­tryck av ett väl­­ordnat, fredligt samhälle.

När vi sett oss mätta på landskapet promenerar vi in mot staden. Den ligger uppe på klippan, nära domens gräns. Några hus är så höga att de på sina ställen näs­tan stö­­ter i den välvda väggen. Borgmästaren förklarar att näs­­tan hela domens befolkning bor här uppe. Husen är både låga och hög­re. Nästan alla har stora ter­ras­ser, så att de liknar berg med klängan­de växt­lig­het. Högt upp i ett hus som ligger cent­ralt i staden har stadens ledning sina lokaler. I sam­­ma byggnad skall jag bo. En värdinna vi­sar mig till mitt rum, och jag har några tim­mar för mig själv innan det är dags för min väl­komst­middag. Jag pas­sar på att läsa in mig på grundfakta om pla­­neten. Jor­dens befolkning upp­­­­går till drygt 500 mil­jo­ner, och näs­tan alla män­nis­kor bor på pla­neten. Unge­fär en pro­­cent av jordens yta täcks av domer och cirka 99 pro­cent av dess be­folkning bor i dem. Domerna va­rie­rar i storlek. Den jag har kom­mit till är medelstor och har en ganska nor­mal be­folk­ning, cirka 30 000 män­nis­kor. Kort sagt är den gans­ka ty­pisk, vilket naturligtvis är or­­sa­ken att jag valt att be­­söka just den. Domerna va­rie­rar mer vad gäl­ler be­folk­ning än fysisk storlek. De störs­ta har upp till en halv mil­jon innevånare.

Ett trettiotal gäster har samlats för att välkomna mig. De är personer som har valts ut för att de har något att bidra med till min rapport. Ledare, vetenskapsmän, jour­nalister och intellektuella. Vi befinner oss på en stor terrass högt up­pe i huset, med vacker ut­sikt i 180 grader över bor­gen och älv­­dalen. Solen håller just på att gå ner, och fär­­gar land­ska­­pet i gyllene rött. Till skillnad från många andra sam­häl­len är människornas mycket ho­mo­gent. Alla innevånare är en och sam­ma art. Det finns två kön, men de liknar varandra också, speciellt om indivi­derna är äldre. Jag försöker uppfatta individuella skill­nader, så att jag skall veta vem jag pratar med, men det är svårt. Det enda jag har att gå på är smärre variationer i fri­syr och små nyanser i hud­­ton.

Vi sätter oss vid det stora bord som står dukat ute på ter­­ras­­sen. ”Vi hälsar dig hjärtligt välkommen till vår pla­­net”, säger borgmästaren i sitt tal. ”Vi är hedrade att du har valt att besöka just vår obetydliga stad.” Efter fler ar­tig­­he­ter i samma stil börjar han berätta platsens his­to­ria. ”Här har människor bott i minst fyra tusen år. Hela ti­den stö­­ter vi på läm­­ningar i jorden av våra förfäder och du kan själv se de ståtliga resterna av en gammal fäst­ning fram­­för dig. Till och med under Den stora oredans tid bod­­de män­­­niskor här i närheten. Den första staden på den­na plats grundlades för un­­gefär 1 500 år sedan, runt år 1080 i vår tide­räk­ning. Från början låg den vid en älv­­­krök en bit ned­ströms, därefter har sta­den förstörts och flyt­­­­tats flera gånger. Detta var gränstrakter mellan tre ri­­­ken, så det var ofta krig här. Borgen, där åtskilliga kung­ar har bott, har dock aldrig bli­vit intagen. På and­ra si­dan älven, mel­­lan den förs­ta sta­den och den nu­va­ran­de, lig­ger rui­ner­na av en ännu äld­re borg. Bergs­pla­tån som nu rym­mer stads­kär­nan har all­tid varit obe­bod­da ut­­mar­­ker. Det är först nu, då vi har så ont om od­lings­­bar mark, vi har valt att ­bo­sätta oss här uppe, trots oma­ket att ta sig hit. Fördelen är, som ni kan se, ut­sik­ten.” Han gjorde en gest mot land­skapet framför oss, där solen just höll på att sjunka un­der synranden. ”Den nu­­varan­de staden bör­­­jade byggas för ungefär två hund­ra år se­dan, då do­men fanns på plats. De flesta husen från den tiden finns fort­­faran­de kvar. Från äldre tider finns bara ruiner kvar i vår dom, med ett un­dan­­­­tag. Det är en kyrka ute på landsbygden som är myc­ket gam­mal, nästan från ti­­den för stadens grun­­dande. Den är äldre än bor­gen ock­­så. Den var rätt för­­fallen när do­­men byggdes, men har res­tau­re­rats se­dan dess.”

Solen har gått ner och det börjar bli kyligt. Vi har ätit klart, så hela sällskapet flyttar sig inomhus, till en stor sal innanför terrassen. Mitt sällskap förklarar att dygns­va­riationerna i temperatur är artificiellt skapade. Lik­­­som årstider­na efterliknar dessa tidigare naturliga för­hål­landen på planeten. Kanske inte just på denna plats, men nå­gon­stans på jorden. Det gör man för att djur och väx­ter skulle tri­vas så bra som möj­ligt. Givetvis gyn­nas även människorna på sam­­­ma vis av de växlingar de är an­passade för, även om de kan skyd­da sig mot kyla med hus och kläder.

Till kaffet och desserten hamnar jag bredvid en yng­re her­re som systematiskt föreläser om domens och jor­dens eko­­­­­nomi. Det är givande på sitt sätt, trots hans en­to­­ni­ga röst. Men det är alltid ansträngande att tvingas sitta tyst och lyssna, och mannens ointresse om min bak­grund för­­­­vå­na­r mig. De flesta jag träffar är an­nars ny­­fik­na på min pla­net och hur vi lever där. Ekonomen be­rättar att varje dom på jorden fungerar autonomt. Där­emot är de delar av samma ekonomiska nätverk och sam­ar­betar på en massa olika områden. De flesta domer­na är själv­försör­jan­de på livs­me­del men några av de mer tättbefolkade lever helt på tjäns­ter de utför åt and­ra. Handeln är liv­­lig mellan olika do­mer, och ökar stän­digt. Trenden mot specialise­ring är tydlig. Just den­na dom har ett betydande över­skott av livs­­medel och exporterar det främst i förädlad form som vin, kött och öl. Jord­bru­ket är intensivt men högt me­ka­ni­serat, så gans­ka få arbetar med det. Förutom industri kopp­lad till mat­pro­duk­tio­nen finns här mind­re verk­stä­der där man till­­ver­kar elek­t­ro­nik, musikinst­ru­ment och en hel del an­nat. Mest för att sälja, även det. Rå­varor och kom­po­nen­ter kom­mer från hela jorden och även från andra pla­neter. Mitt säll­skap hävdar att hans dom är fram­gångs­­rik trots sin ringa stor­lek och perifera läge. Det för­våna­r mig inte efter­som dess innevånare ver­kar väl­or­ga­niserade och ar­bet­sam­ma.

Nästa dag tillbringar jag med rundresor i domen. Den är cirka en mil i diameter, men tack vare sin varie­ra­­de geografi känns den större. I nordöst, vid sta­den, de­­lar sig floden i två, och utmed floddalarna är jord­bru­ket intensivt. Platån med staden ligger ungefär 75 meter över älven. Mellan floddalarna reser sig andra berg, som till stor del är klädda med frodig lövskog. Växtligheten är till stor del vild men består delvis av nytto­väx­ter, som frukt­träd, bär­buskar och me­dici­nalörter. Det är för­bju­det att plan­tera eller så här men det gör folk ändå. Fau­nan är vild, och ytorna är till­räckligt sto­ra för en del stör­re djur. Skogs­promenader är ett mycket populärt nöje, och en­ligt uppgift händer det att människor går vilse. Do­­men dominerar alla vyer. Över­allt välver den sig över land­­ska­pet som ett ljus­gnist­ran­de tak.

Jag frågar varför man anlagt en dom just här, där så myc­­ket mark inte går att bruka. Svaret jag får är att vild­mar­ken är lika viktig som den odlade. ”En dag skall hela jor­­den åter grönska, och då behöver vi alla arter.” Man åter­­­berättar en gammal myt för mig. Den handlar om en tidigare katastrof tidigt i jordens historia, då hela värl­­den blev översvämmad. En man räddade dock sig och sin fa­milj genom att bygga en stor båt som kallades Ar­ken. På den hade han med sig två individer av alla jor­dens arter, en av varje kön. När vattnet till slut sjönk un­dan kunde de stiga iland, och fylla hela jor­den. Tydligen ser be­folk­ningen sin dom som en Ark, på väg mot en fram­­­tid, då jor­­den åter skall vara beboe­lig. Med tanke på den torra och kalla öken som ligger utanför domens tunna skal känns det otänk­bart. Men jorden har en gång varit full av liv och dess pla­ne­tära förutsättningar har inte änd­rats. Enligt mina egna vetenskapsmän har kata­stro­fer­na inte hel­ler var­aktigt ändrat förutsättningarna på pla­ne­ten. Mäng­den syre, vat­ten och kol är i princip de­sam­ma som de länge har varit. Dess former och för­del­­ning är dock an­nor­lunda, men det kan väl änd­ras. Det hop­pas i varje fall alla jag talar med. Fast skälet att do­men har placerats just på platsen för den äldsta be­byg­gel­sen i närområdet är nog ett annat än omsorgen om vildmarken och olika arter.

Innevånarna är fixerade vid sin historia, och har ett trau­matiskt förhållande till den. Man åter­vän­der stän­digt till Den stora oredans tid och de händelser som led­de fram till den. Civilisationen har kommit myc­ket läng­re än innan katastrofen, men man ser ändå till­ba­ka på den tiden som en kulturell och vetenskaplig guld­­­­­ålder. Kanske är detta bara en effekt av att den är oåt­­­­komlig. Den stora oredans tid är som en nollpunkt, var­­­ifrån man har byggt upp allt. De fragment man har be­­­­varat från ti­den in­nan ? litterära verk, musik­in­spel­ning­­ar, foton, kar­tor ? blir som häls­ningar från ett för­lo­rat paradis. För att kunna ska­­pa en ny guldålder måste man frigöra sig från dessa ide­al, men det har man ännu inte förmått. Ci­­vilisationen är fort­fa­­ran­de som förla­mad.

En historiker ger mig lite bakgrund. I korthet upp­lev­de planeten en explosiv utveckling un­der ett antal hund­ra år, ledd av stora vetenskapliga och in­gen­jörs­­­­mäs­siga fram­­steg. Mängden människor ökade snabbt och be­folk­­­ningens och teknikens påverkan på planeten blev myc­­­­ket stark. Det­ta ledde så småningom till att kli­­­­mat­sys­temet bra­ka­de samman. En rad ked­je­­reak­tio­ner ut­­lös­tes, som ledde till en mycket dramatisk för­sämring av livs­betingelser­na. Under loppet av några decennier blev det först var­ma­re, sedan slog det om totalt och blev kallt, torrt och blå­­­si­gt. De komplexa tekniska sys­tem som var för­ut­sätt­ningen för människornas civili­sa­tion bra­­kade samman. En stor del av jor­dens ar­ter för­svann och män­nis­kor­na de­­ci­merades till en liten spillra, knappt en pro­cent av sin störs­ta nume­rär. Så små­ning­om samlade man sig, skrapade de ihop de res­ter av ve­ten­­skap och kun­­nande man hade kvar, och bör­jade om. Man odlade mat i växt­hus till en bör­jan, och sedan, när kun­nandet ha­de kom­mit till­­räck­ligt långt, började man ska­­pa sina do­mer - stora växthus eller kuvöser. I och med det bör­ja­de till­växten av be­­folk­ning­en på nytt, vil­ken fortfarande på­går. Fort­­satt ex­pan­sion sker sedan någ­ra decennier även på and­ra pla­­­ne­ter, där be­­tingel­ser­na ofta är bättre än på jor­den.

Jag tillbringar flera förmiddagar med att promenera om­­kring i det vackra landskapet, ensam eller i sällskap. Jag för­söker gå vilse i bergen, vilket inte lyckas. Över­­allt är män­niskor jag möter vänliga och nyfikna, och tar sig tid att svara på mina frågor. Det märks att de vet vem jag är. Ett yngre par serverar mig te de har odlat själva och en gammal kvinna bjuder in mig i sin lilla trädgård och be­rät­­tar hela sin livshistoria för mig. Befolkningen ute på lands­byg­den har sam­ma stan­dard som i stan och ver­­kar ha un­ge­­fär samma ut­bild­nings­­nivå. De är an­tingen ex­per­ter, som övervakar jordbruket eller na­tu­ren, eller jord­bru­­ka­­re. Tydligen krävs det ett sakligt skäl för att få bo­­sätta sig utanför staden. De få bostäder som finns där är mycket populära och inga nya får anläggas.

Jag intervjuar en biolog som berättar om livs­­­­­be­tingel­­serna i domen. Klimatet är som nämnts strängt reg­lerat på artificiellt vis. Temperatur, lufttryck, luft­­­­fuk­tig­­het, nederbörd och vind styrs centralt. Det arti­ficiella regnet faller nästan bara på nätterna, men ibland även mitt på dagen, till människornas nöje. Den en­da para­me­ter som inte är styrd av män­nis­korna är lju­set, efter­som det påverkas av planetens lä­ge och moln och stor­mar utanför domen. Till och med flo­derna är konst­gjor­da. De ser ut att rinna in under do­men men utan­för är flod­fåran ut­tor­­kad. Under en stor del av året är det dess­utom så kallt att floden skulle vara botten­fru­sen i var­je fall. Så vatt­net rinner naturligt ned­ströms och pum­pas därefter tillbaka uppströms i enorma un­der­­­jor­dis­­ka rör. Den ena flodarmen är i praktiken en fisk­od­ling, men den andra är en återskapad naturlig miljö. To­po­­grafin har man pietetsfullt valt att inte på­ver­ka. Un­dan­taget är platsen för staden och att man i vissa fall har återställt na­­­turliga formationer som ti­di­ga­re gene­ra­tio­ner män­nis­kor har förändrat. Det klimat man har valt att efterlikna är ett som in­nan ka­tastro­fen hade fun­nits betydligt när­­ma­re ekva­torn. Det finns flera skäl för detta. Dels är det be­tydligt gynn­­sam­mare för jord­bruk, dels är den na­tur­­liga faunan i des­­sa trak­ter, som re­dan in­nan katastrofen var rätt torftig, näs­tan helt utro­tad. Fast det star­kaste skä­let var kanske att kli­ma­tet var be­hag­li­gare för män­­nis­kor­na. Tem­pera­tu­­ren går här ald­­rig un­der noll och som­rar­na är långa men inte för varma. Än­då finns fyra tyd­liga årstider, vilket ger väx­­terna möj­lig­­het att släp­pa sina löv och vila upp sig under den svala pe­­rio­den.

Biologen be­rättar om en ny dom som just har upp­förts i när­­he­ten, där man skall försöka efterlikna det na­tur­liga kli­­­­ma­tet här med kalla, snöiga vint­rar. En del ty­pis­ka djur­­arter har återskapats på konstgjord väg, andra er­sätts av likan­de från andra delar av jorden. Det är som sagt ett experiment, så ingen vet vad som kommer att hän­da. Domen har rent forskningssyfte, och kommer att helt bestå av vildmark. Han är myc­­ket en­tusiastisk, och an­för­tror mig att han ansökt om en tjänst där. Detta syftar, som det mesta annat som män­niskorna tar sig för, till att rea­li­sera deras stora dröm, nämligen att åter­ställa jorden till dess gamla skick igen. Man vill åter­ska­pa det stabila läge som fanns innan det stora sam­man­brot­tet. Man upprättar små reservat av vildmark, som man hoppas en gång skall kunna utvidgas till hela pla­ne­ten.

Den begränsade arean i do­men gör det svårt att upp­rätt­hålla ekologisk balans bland de vilda djuren, spe­­ciellt när det gäller större arter. Ris­ken är också stor för inavel, vilket man mot­ver­kar genom ut­byte av djur mellan olika domer. An­ta­let arter är lågt, vil­­­ket även det är en konsekvens av den begränsade ytan. Dessutom för­svann cirka 90 procent av alla land­le­­van­de arter un­der de kaotiska år­hundradena, in­nan de första domerna ska­pades. I den här domen finns ba­ra två arter betande medelstora djur och inga vilda rov­djur som är stora nog att jaga dem. Avskjutning sker i stäl­let genom jakt, som är ett populärt nöje. Dock finns det fyra arter rovfåglar, och ett an­tal mind­re rovdjur som håller efter smådjur. Bland annat har man ur ett tam­djur, hunden, odlat fram en art små flockjagande djur för att fylla en nisch i det eko­logiska systemet. Få­gel­­livet är på­tagligt rikt, i syn­­ner­het när det gäller små­fåg­­lar ? även om antalet arter är be­grän­sat. När det gäl­ler flo­­ran är det be­tyd­ligt enk­lare att upp­­rätthålla mång­fald. An­ta­let arter som har försvunnit är mindre ef­ter­som många har över­­levt långa svå­ra pe­rio­der i fröform. När den sista in­di­viden av en djur­art dör är den utdöd men det gäller inte väx­ter. Det blom­mar också överallt, och det är gott om fjäri­lar och and­ra insekter.

När det gäller haven, be­rät­ta­de biologen, är situa­tio­nen bättre än på land. Där tros kanske hälften av alla ar­ter ha klarat sig, beroen­de på att miljön är sta­bi­la­re. Hans dom har bekostat flera fartyg som kryssar runt på ha­­ven för att rena dem på olika vis. Tidi­gare tog man upp och destruerade mänskliga läm­ningar som kun­de spr­i­da gifter och skada djuren. Nu är det mesta så­dant eli­­minerat ur världshaven, och projek­ten går ut på att han­­tera problem på mindre nivå. Par­tik­lar, giftiga äm­nen, radioaktiva isotoper, skadliga arter och lik­nan­de. Det handlar både om mänskliga lämningar och kon­sek­ven­­ser av klimatsammanbrottet. Liknande projekt be­drivs på land.

”Men varför lägger ni ner så mycket resurser på det­ta”, undrar jag. ”Ni har ju allt ni behöver i era domer?”

Han verkar först inte förstå frågan. Sen tar han lik­som ett steg tillbaka och försöker förstå mina referens­ra­mar.

”Haven är avgörande för klimatet på jorden”, säger han. ”Om vi skall kunna återföra jorden till sitt gamla ba­­­lansläge måste vi utnyttja haven som motor. Framför allt måste vi förstå sambanden i detalj.”

”Men tror ni verkligen ni kan få det att hända?”

”Absolut. Vi vet att det balansläge vi eftersöker är möj­­ligt för den här planeten. Det har rått tidigare. Det handlar om att upprätta betingelser som är till­räck­ligt lika de som gällde då, så kommer jorden själv att inta sitt balansläge. Vad vi försöker lära oss är vilka pa­ramet­rar som är viktigast. Vilken gasblandning som bör finnas i atmo­sfären, vilken temperatur jorden bör ha, och så vi­dare.”

”Kan ni påverka jordens temperatur?”

”Ja, absolut, med indirekta metoder. Vi vill inte börja höja temperaturen på konstgjord väg, genom att om­sät­­ta en massa energi. Våra domer läcker nästan ingen­ting. Däremot kan vi påverka ut­strål­ning­­en med at­mo­sfärens gassammansättning. Fast vi vet inte tillräckligt myc­­­­ket än för att påbörja en förändring. Systemet är som ni förstår oer­hört komplext, och sambanden oöver­skåd­liga. Vi kan mycket lätt orsaka än­nu värre ka­tastrofer om vi drar i fel spa­kar.”

”Vad kan vara värre än den öken som finns runt oss här?”

”Vår dom, liksom många andra, ligger mycket nära havs­­nivån. Även ganska små förändringar kan höja havs­­­ytan dramatiskt, vilket skulle innebära stora svå­rig­heter för oss. Denna plats har under långa perioder varit täckt med is, under långa perioder flera kilometer tjockt. Det säger sig självt att även det skulle innebära svå­rig­heter. Vi är beroende av någon slags balans för att kunna leva här på jorden, och även det ganska oroliga och ogästvänliga klimat vi har nu är ett balansläge.”

”Skulle flytta om någon sådan katastrof skulle in­träf­fa?”

”Troligen inte. Vi tror vi skulle kunna behärska situa­tio­nen, men det skulle kosta på.”

En dag cyklar jag från domens nordöstra vägg till dess syd­väst­ra. Det är lätt att ta sig fram. Det finns gott om vägar och broarna över floderna ligger tätt. Den sis­ta biten fram till domen går jag genom tät skog. När jag kom­­mer fram läg­ger jag handen mot väggen, som egent­­­­­ligen bara är ett ener­gifält, och ba­ra syns som en ljus­­­­­­brytning. Den känns kons­­tig. En all­deles glatt yta, helt utan tem­peratur och struk­­tur, som inte ger med sig när jag trycker på den. Den är förutsättningen för allt jag ser omkring mig. Skulle den försvinna dog allt det sprud­lan­­­de liv jag har omkring mig in­om några dygn. Domen känns orubblig men den är bara några nanometer tjock, och kräver kontinuerlig tillförsel av energi.

Jag talar med en statsvetare för att förstå mer om jor­­­­dens politiska system. Han berättar att de flesta do­mer styrs direkt av dess innevånare, som brukar utse ett råd och en borgmästare. Undantaget är domer med myc­ket liten befolkning, som är direkt underställda and­ra do­mer. Det kan röra sig om sådana som enbart ägnar sig åt agrikultur eller som är viltreservat. Domen är den högs­ta styrande enheten på jorden men många domer in­går i fri­vil­liga över­ordnade sammanslutningar. Det kan till exem­pel vara för att or­ga­ni­sera rymd­expe­di­tio­ner, forskning och högre ut­bild­ning. Dessa sam­man­slut­ningar följer inte geografiska principer, utan grundas på lik­nande int­res­sen. De flesta domer ingår i den sam­man­­slut­ning som arbetar för att återställa klimatet. Det finns också en överordnad sammanslutning, Federala Rå­­det, som hand­­­har gemen­samma frågor. Denna god­kän­ner alla ny­­etable­ringar av domer eller andra för­änd­ringar som in­­vol­verar ge­men­sam­ma intressen, till exem­­pel an­sök­ningar om fiske­rätter i haven. Det hand­har också menings­skilj­ak­tig­heter mellan domer och mel­­­lan individer i olika do­mer. Så gott som alla domer in­­­går i Federala Rå­det. De små grup­­per av människor som lever utan­för do­mer­na styr sig själva, men deltar även de.

Resandet mellan jordens olika domer är intensivt. Det tar bara ungefär två timmar att resa mellan de som är på störst avstånd från varandra, så avstånden är inte praktiskt begränsande. Många flyttar också mel­lan olika domer, av karriärskäl eller för att de känner för det. Nor­malt blir välkomnas nya medlemmar, men vissa po­pu­lära domer tvingas ibland begränsa inflödet. Do­merna kon­kurrerar med varandra på alla sätt. Det har hänt att do­mer har misslyckats och hamnat i bak­vatt­net. Kon­sekven­serna blir inte så dramatiska - de blir fat­ti­­gare och människor drar därifrån. Vissa domer har på detta vis blivit re­na jord­bruks­bygder, eller viltreservat. Vilket i sin tur så småningom drar till sig nya innevånare.

Det förekommer inga våldsamheter mellan domer­na på planeten. Konflikter hanteras på andra sätt. Man har kom­­mit över­ens om att förbjuda offensiva vapen me­dan alla do­mer har utrustats med starka försvars­sys­tem. Det finns heller inte så mycket att bråka om när alla människor är så lika varann och lever under så lik­ar­ta­de be­tingelser. Att det finns nästan hur mycket out­nytt­­­jad mark som helst hjälper också. Kri­mi­na­li­tet är dock ett betydande problem. De vanligaste brot­­ten är be­­drä­geri, bestickning, stöld och olika vålds­brott, vanli­gen ut­för­da i hastigt mod. Jag frågar personer jag träffar vad deras värsta problem är. De första svaret är nästan all­tid att de lever instängda i sina domer. De talar myc­ket och känslosamt om jordens förstörelse och den olyc­ka det in­nebär. I övrigt varierar sva­­ren starkt. Några ta­lar om den ansvarslösa ung­do­men. Andra oroar sig för att jor­den skall avfolkas för att alla beger sig av till ko­lo­nier­na på andra planeter. Många talar om sina sjuk­­do­mar, åldrande och per­­sonliga sor­­ger. För­vånans­värt många är rädda för or­mar och bin och är myc­ket kri­tis­ka till att så­dana har planterats in. Ekonomiska prob­lem är inte ovanliga. Några klagar på borgmäs­ta­ren, som de tyc­­­­ker är högfärdig och lägger för mycket pengar på bygg­­­­nationer. En person anser sig orättvist be­handlad av rådet. Enligt honom har de rui­ne­rat ho­nom och tagit hans firma på falska grun­­der. And­­ra, mer trovärdiga käl­lor hävdar dock att han blan­dade soc­­­ker i sitt vin.

Det är intressant att varelser som lever under så gynn­­­­samma förhållanden, ja rentav idylliskt, kan vara så otill­­­fredsställda. I sin självbild är de olyckliga. Av det jag har förstått av deras historia har de aldrig haft det bätt­re. Ändå är det känslan av förlust som präglar dem. de sör­jer för­lus­­­ten av jorden, det ursprungliga paradiset där deras ras uppstod. De lider av hemlängtan, som va­rel­ser ut­kas­­ta­de långt ut i rymden, utan möjlighet att kom­ma hem till sin egen planet ens som aska. Vid en myc­­ket rörande rit jag var inbjuden till sjöng skolbarnen föl­­jan­de text, som säger mycket om det rådande senti­men­­tet:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött. 

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
om livets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om. 

Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

Riten utförs på en öppen plats precis nedanför ber­get där staden ligger. Borgmästaren berättar att sta­dens torg låg på denna plats innan Den stora oredan. Sten­­lägg­­­ningen finns kvar. Han pekar på delar av hus­grun­der och säger att där låg kyrkan, där rådhuset och där fanns den gamla bron. Det finns planer på att re­konst­ruera en del av den gamla staden. Marken här kan, på grund av de skyddade lämningarna, ändå inte an­vän­das till jordbruk. Varför inte då bygga hus där man kan bo och verka? Den historiska expertisen har redan tagit fram detaljerade ritningar för en två hundra meter lång gata, som skall uppföras med historisk teknik och ur­sprungs­material, så långt de kan rekonstrueras. Dis­kus­sionerna pågår fortfarande, men borg­mäs­taren hop­pas att bygget kan påbörjas innan hans period är över.

Mina tio dar på jorden är tillända; i morgon bitti re­ser jag härifrån. Jag tänkte avsluta med några reflexio­ner och frågor. Varje plats man besöker har sina hem­lig­heter, sina blinda fläckar och sina lögner. På ett kort besök kanske man anar några av dem, men det är inte all­tid man kan fästa dem i ord. Än svårare är det att se det som är bak­om ? sam­banden, för­klaringarna. Jag skall i varje fall skriva ner en del av det jag har funderat över. Bland det första man slås av är hur sociala män­niskor­na är. De pratar hela tiden. Allting gör de tillsam­mans, för varandra eller riktat mot varandra. Samman­håll­ning­en i gruppen är mycket viktig. Jag antar att detta är ett av skälen att människorna står ut med att leva i så tätt sammanpressade i sina små burkar. En annan, be­släk­tad, egenhet jag har lagt märke till är att män­niskor­na är helt fixerade vid fortplantning. Det är starkare än drif­ten att skapa musik, skriva och göra karriär. Män­niskor­na flirtar ständigt. Trots att könen är så lika var­and­ra till det yttre påverkas alla relationer av vilket kön per­sonerna har. Ännu märkligare är att lusten tycks vara hårt tyglad, och nästan alla lever i långa monogama re­la­­­tio­ner. Sexualiteten tycks med andra ord sett vara tea­­­ter mer än något annat.

Ett drag jag tidigare har nämnt är människornas fixe­ring vid sin historia, och framför allt den stora ka­tastro­fen. Det är som om allt de tar för sig på något vis står i re­lation till den och deras övergripande strävan är att göra den ogjord. Jag är inte säker på att det alltid leder till kloka beslut. Kanske är det detta trauma som ligger bakom ett annat drag jag har sett. Trots att alla har varit myc­ket nyfikna på mig personligen har den mänskliga ci­vilisationen som helhet något inåtvänt över sig. Det kan ha med dess låga utvecklingsnivå att göra, men den tycks ointresserad av kontakter med andra. Den skulle ha myc­­­ket att lära sig genom större externt utbyte, bå­de inom vetenskap, statskonst och kultur. Ändå drar den sig skyggt inåt.

Människorna är mycket intresserade av att påverka sitt inre med kemikalier. De intar ständigt olika sub­stan­ser, för att bli piggare, lugnare eller berusade. Deras fa­vo­­rit­ är alkohol, som är en del av varje kvälls­mål. Under dess påverkan blir människorna starkt förändrade, och ber inte sällan dagen efter om ursäkt för sitt beteende. För en observatör är deras berusning dock mycket gi­van­de, ef­ter­som drag som normalt kontrolleras blir tyd­li­ga då. Framför allt gäller detta deras känsla av en­sam­het, som de ibland, omgivna av en massa människor, av­slö­jar för varandra. Mindre komisk är ett agg­ressivt drag, som sticker fram i deras relationer och till och med kan riktas mot mig. Plötsligt, och ofta helt ir­ra­tionellt, kan en människa bli elak eller avvisande. Ibland låser sig allt. Personen man resonerar med fast­nar i en ohållbar stånd­punkt och leder till kon­flikt i stäl­let för en lös­ning. Detta ger ett underligt och pri­mi­tivt in­tryck. Jag kan inte avgöra om beteendet skapas av al­ko­­holen eller om dro­gen avslöjar något som alltid finns där. Män­­nis­kor­nas fascination för jakt och fiske antyder kan­ske det se­nare. Kan­ske finns här också en förklaring till varför Den sto­ra ore­­dans tid blev så förödande. Människorna har verk­li­gen en del ganska primitiva drag, och gör inte myc­ket för att döl­­ja det.

Avsikten med dessa anteckningar är att samman­stäl­la några hastiga intryck från mitt besök. Jag kommer nu att ta fram en mera formell rapport, baserad mina per­sonliga intryck och allt data jag har samlat ihop. Rap­por­­ten kommer att innehålla en rekommendation. Finns det något skäl för fördjupade kontakter med män­­nis­kor­­na? Bör vi hjälpa dem på något sätt eller finns det and­­ra för­hål­lan­den som gör att vi behöver gripa in? Varje form av en­ga­ge­­mang kräver mycket djupare un­der­­sök­ning­ar in­nan vi före­tar oss något. Mitt arbete nu är första steget, som syf­tar till att av­göra om de bör ge­nom­föras.