Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Barndom(sår)

kvittrar

fågelunge liten späd

mammafågel flyga iväg

högt uppe i blomstrat träd

bakom lastbilstrafikerad landsväg

 

vem hämtar mig om jag råkar trilla ner

fjäder dala långsamt i ensam alle 

vem plåstrar om mina små sargade ben

blåsa på ont - plåster efter det 

vem skulle kunna få mig att le sen

vem springer över ängar med pulsen i halsen

vem håller om liten och skamsen

kolibrihjärta men pussar och trams sen 

vem skulle få mig att andas igen

händerna över bröstkorgen

livet är inte över riktigt än 

vem möter mig på väg hem

säger vart har du varit älskade älsklingen 

springer med mig i snabbasvängen 

tar tag i lilla handen

smeker den med tummen 

drömmen 

 

men ingen




Fri vers av skamfilad
Läst 508 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2015-10-03 19:23



Bookmark and Share


  aol
Känner igen en ensamhet från min barndom när morfar mormor inte ville ha mej jag fick bo hos andra genomsnälla människor i byn , jag har ett fotografi på den lille pojken om jag kunde gå in i det och krama honom,
din skrift borrade sej in i mitt hjärta .
2017-01-03

  Maria T
Gör ont att läsa
2015-10-10

  Dick Ainranher
Som ett fallande löv. Du skriver lika självklart som att luften inte kan hjälpa, bara bromsa lilla lövet fall. Riktig skönhet är självklar och okonstlad. Jag läser skönhet. Kanske sårad, kanske ensam skönhet uttryckt i utmärkta ord. Skönhet i ett levande och verkligt väsen.
2015-10-09

  Hanna Mari Wallin
Dikt som berör och lämnar djupa spår att betänka om livsöden

griper tag.
2015-10-04

  Marita Ohlquist VIP
Bra text som väcker tankar och känslor!
2015-10-03

  axveronika
en fin liten betraktelse. ödslig
2015-10-03
  > Nästa text
< Föregående

skamfilad