"Sov på min arm!"

Sov sött i min famn! Dröm om natten därute,
så går du med storm i blick, blåeld och ditt allvarstycke
färdas mjukt i segels barm för att jag bor i Surte,
ditt skepp färdas på din blå lyckas färgklick i kubstycke.

Sov så lugnt! Det gungandemjuka känner du igen,
du gör som du vill, bara du lever som du vill,
en trast sjunger en vaggvisa från en björkgren,
du faller, du reser dig för landet du färdats till.

Sov och vakna! På vågornas svall, det vita skummet,
det är städerna, människor bits för att alla inte fått plats,
vi gruffas och knuffas, se till att tro på rymd och rummet,
på stormars och visors husgrund står sig över språngsats.

Stenlinjerna från det lilla skrider fram över det lillas bro,
sus hörs i parkträdens sånger, där du går på grusgången,
så kom till min famn, bara om du vill, älska det skönas tro,
i strändernas timglas, sköna rivande salter från havstången.

Sov i min famn! Månen har lärt sig gå med små steg,
ungdomen vilar i dans på ängarna, tid har råd,
blomman får bördig jord att växa i tillsammans på en teg,
lyser genom fönstren och berättar om björklövets tråd.

Stilla den omtanke! Över kärleken lyser,
mitt bland alla människor ett krigslarm,
trots blod och ära, jag ser att du myser,
plötsligt lägger du ett kärleksord över min arm.

Hösten är ännu ung, åren är pigga och livet är glatt,
jag hoppas att du hör min sång en gång,
så gör jag, jag lyfter på min ljusgröna hatt,
den hänger annars i en fjäder på min klädstång.