Jag kommer nog aldrig att medge det om någon frågar mig rakt ut. Men en slags psykisk misshandel var det, mild version om man måste sätta en grad på den. Att se till att alltid lägga skulden på sin partner, att se till att allt dåligt man gör beror på sin partner är ett sätt att misshandla. Du får den andra att känna sig värdelös, ond, skyldig till allt det dåliga. Jag hade en tid då jag sa till mig själv hela tiden att det var mitt fel. Det var mitt fel att han lämnade mig, för jag kunde inte sluta skada mig för hans skull. Jag drev bort honom, jag var så svag och älskade honom i så fall inte tillräckligt om jag inte kunde göra en sån liten tjänst för hans skull. Det var svårt att få bort den tanken, att förstå att det inte var mitt fel. I vissa fall är kärleken blind, och om jag någonsin har tvekat på det så hade jag ett bevis på att det var sant nu.

''Det är aldrig ditt fel att någon annan skadar sig om du inte ber den personen att göra det. Det handlar ofta om att man vill att den andra personen ska förstå hur man själv känner. Förstår du? Att han skadade sig själv för att du skulle förstå hur han ser dig och det du gör. På ett sätt är det hans sätt att visa att han bryr sig, att han inte vill att du ska lida, och att han gör det med dig för att han tycker om dig. Men det som vi alltid kommer tillbaka till i det här är att det gäller för andra utomstående att förstå att det inte bara är för dig att sluta. Det är ett slags beroende och precis som att sluta röka så är det inte lätt. Och du får ett sug och ger efter. Man får ta ett steg i taget. Men det kan vara svårt för andra att förstå. För i deras hjärnor finns inte behovet, finns inte det som finns i ditt huvud. Jag vill att du gör ett nytt försök och berättar för mig vad det är som gör att du vill skada dig själv. Lämna ute rösterna, jag förstår att dom har en stor del i det, men berätta varför du började, för rösterna kom efter att du hade börjat eller hur?''
''Då måste jag ändå gå igenom det jag inte vill gå igenom.''
''Det är dags för det ändå. Tycker du inte det?''

Att prata om det förflutna skrämde mig. Det var inte minnena som var läskiga, det var snarare tvärtom. Vetskapen om att jag inte kommer komma ihåg så mycket som jag önskar att jag kunde komma ihåg. Men jag har förlorat ett helt år då jag inte riktigt vet vad som hände.
Jag kan inte komma ihåg så mycket innan och inte så mycket efter. Kommer jag ihåg saker så är det små ögonblick och jag kan inte knyta dom till en ålder och årskurs. Det är bara små bilder i princip.

''Jag kan berätta det lilla jag vet. Det hela började med en känsla. En känsla av hopplöshet, rädsla och en känsla som jag inte kunde identifiera, jag visste bara att jag inte gillade den. Den gjorde mig nervös och rastlös. Jag vill inte riktigt skylla på filmer och internet fast det är det som fick mig att tänka tanken på att det kanske kan funka att skada sig själv. Det funkade för så många andra så det kanske kan funka för mig med. Jag var rädd i början, ville inte riktigt göra det. Men jag hade en rakhyvel hela tiden. I ryggsäcken när jag gick till skolan och under kudden i sängen. Den var som en säkerhetslina. Utifall jag inte kunde svaret på en av alla tusen saker som snurrade i mitt huvud vid den tiden. Det var liksom det jag hade sett på tv och läst på internet. Att skära sig i armarna var ett sätt att hantera ångest och panik. Det var många som tyckte att det hade en lugnande effekt att hitta en plats för smärtan som man hade inne. Kunde man inte hitta den inne och fick inte ut den så var det som att man öppnade en dörr. En liten springa där luften som man saknade kunde komma in.''


Jag stannade där. Jag hatade att jag behövde ta en paus bara för att komma ihåg. Jag skulle inte behöva pressa fram minnena från ett år tillbaka, det skulle kännas som det hände igår. Jag var så trasig och jag hatade att jag kände det så väl. Det gick inte att förneka.
Jag fortsatte.

''Jag gjorde det faktiskt aldrig det fören det där året. När vi hade kommit hem och var trasiga. Och när jag insåg att jag hade förlorat allt. Även mig själv. Det var som att jag hade skrivet ''överlevande'' i min panna. Alla visste att jag var den där tjejen som hade tur. Som inte förlorade någon. Som hade en hel familj fortfarande. Och på ett sätt så hade dom rätt. Jag hade alla familjemedlemmar i livet, och till och med mormor och morfar. Men vi var långt ifrån hela. Vi var så trasiga att inte ens magiskt superlim kunde laga oss. Jag vill inte lägga skulden på någon och ville inte det då heller. Kanske var det därför jag gjorde det. Jag kände mig instängd i en trasig kropp. Jag tror att det kan göra vem som helst galen. Jag utvecklade klaustrofobi.

Utåt sett så log jag, och skrattade och när jag fick frågan hur jag mådde så log jag och sa att jag mådde bra. Men inuti, bakom fasaden så gick jag sönder om och om igen och det fanns inget där inne som levde. Inte ens huvudet. Och kanske är det därför jag inte kan komma ihåg något. Jag var kanske avstängd på ett sånt sätt att jag inte tog in något av det som pågick runt mig, jag hade inte plats för det. Jag såg ingen mening med att ens vara kvar. Inuti var jag död. Så varför stod jag kvar här och andades?''
''Var det då du började? Var det den instängda känslan?''

Om jag skulle vara ärlig så visste jag inte varför eller när jag började. Det var nog bara nyfikenhet först. Utan att veta att jag hade en anledning. Tills jag insåg att det hjälpte, då visste jag också att jag hade en anledning till att fortsätta och sett sug efter det, för jag hittade något i mig som fortfarande var levande.

''Jag började på riktigt när jag insåg att jag hade något i mig som fortfarande levde när jag såg det första gången jag gjorde det, jag såg blodet som rann och jag kände hur det sved och dunkade på mitt sår. Det hela handlade om att jag fick inse till slut att jag var levande, men istället för att försöka le åt det, att jag hade känslor så blev det som ett redskap att ta till när den där domnade känslan kröp sig på och klaustrofobin, när jag började känna mig fångad och genomskinlig, osynlig. Då kunde jag bryta det, med smärta och med en sån stark färg som tog sig igenom det gråa och svarta i mig som ville ta över.''
''Du hittade ditt hjälpmedel?''
''Nej, jag hittade mitt knark.''