Vårens skira grönska
klorofyllen visar spänst
bruna stammar smyckas
livet tar synlig fart

Vita blommors löfte
frukter i oskulds linda
rödskalan förebådar
fullblodig smak i gom

Sommarns kanonad i grönt
sköna blomster därtill
var jag går i skogar och dalar
liv när det sprakar som mest

Sensommaren bjuder mognad
i träd, på buskar och mark
överflöd sparas till fattig tid
vila på väg för Moder Jord

Fägringens rynkor har egen skönhet
de gamla sprakar som aldrig förr
ålderdoms kraft kräver hela paletten
livsverk strålar i mäktig kulör

Till åren kommen släpper hon prestigen
löven faller ett efter ett
Föderskans tid är över
väl är hon värd sin vilas tid

I förvintertid står hon naken utan skam
seniga knotor och ungdoms charm
tillsammans drar de över sig täcket
säger God natt till alla och envar

Under vintervitt bolster de sover
Moder Jord och alla hennes barn
tar igen sig i bokstavlig mening
för att ta sats i vårlig skapartid

Vilket skede är vackrast
vilken livsfas störst värde har
till sist kan bara den ge svar
som levt dem alla till slut