Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skogspromenaden

Vi gick femman runt sjön, en skylt visar oss vägen,
jag berättar att jag drömt om skogarna, om skymningen,
den svarta sjöns ljusglimmer. Min rädsla för den runda
månen och skäran, att jag varit orolig över förtrollning,
som kidnappar min dag och för in mig i ett berg, ber mig
gå i högklackat i ett par rosa lackskor, nej, jag skulle vricka
mina vrister då. Du sa då, att det alltid skulle finnas en väg
ut ur berget, använd din list och människokännedom,
ta tag i ett föremål, ett rep, sväng dig i lianen ut på
ängens ginunga, möt alltings olikheter.
>>Jag brukar inte vara rädd för det som är olikt mig,
däremot är jag lite vaksam och framför allt nyfiken>>, sa jag.
Sedan fortsatte jag att berätta om Dante, om när Vergilius
möter Beatrice och de andra figurerna för att möta livets
och skapelsens olika nivåer, lidande för katharsis, vandra
genom sfär för sfär i sju kretsar. >>Språk och analys
hör till paradiset, allt annat är skärseld>>, sa jag.
>>Men vänta lite, hur är det?>> frågar du.
>>Bra, snart igen>>, sa jag.
Du bjuder mig på middag som en gentleman. Du vill att
jag ska vara fint klädd. Sedan vill du att jag ska berätta
om min oro. Om jag varit med om något obehagligt som
trycker mig, eftersom jag inte verkar lita på någon.
Jag har varit iakttagen av någon sedan en längre tid tillbaka
och ett tag trodde jag att det var av dig, men jag visste att jag
hade fel. >>Jag vet att du är bra, jag vet det, tro mig>>, sa jag.
Man kan ha rätt om människor ibland också. Här går vi nu.
Det har blivit mörkt. Jag känner mig trygg med oss två.
Sund paranoia behöver inte alltid vara fel i dessa tider.
Du höll med och berättade om ett lönnmord, som du läst
om i tidningen, du förstår mina rädslor, du tror, att jag
har varit med om något liknande. Att jag en gång kidnappats
av en främling till ett litet berg, där små dvärgar serverade
getmjölk, och att jag var yr då. Du bryr dig om min historia,
du lyssnar, men har också mardrömmar. Du säger att du
har lärt dig att krypa med månnatten i din vilande hand,
att du inte vill hosta, att du inte längre hostar, att du har fått
veta att jag har månen som bild för vår dödlighet, vår bräcklighet
som gör oss onödigt nervösa, det räcker med en veckas feber,
men motion är definitivt den bästa medicinen, men inte
i sta'n, >>Stadsluften är Bonzenkugeln, som att få blykulor
i kroppen>>, säger jag. Nervösa besvär. Det blir absurt, när
vi förstorar våra rädslor för situationer som vi absolut inte
behöver vara oroliga för. Små rum är ingenting att skratta åt,
säger du, gråt då hellre och köp ett stort, då tiden är stor och
rymmer mycket som berikar.





Prosa av frun
Läst 264 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2015-10-04 23:46



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Krypa med månnatten i din vilande hand ... WOW!!!
2015-10-09
  > Nästa text
< Föregående

frun