Marie Fredriksson sjöng en gång;
''Vart ska du med din vilsenhet
och vart ska jag om du tvekar igen''
och frågade sen om han ville följa med henne mot okända hav.


Jag undrade alltid varför du var så vilsen.
Och jag var alltid rädd för att du skulle tveka när jag frågade om vi fortfarande var oss.
(Och ditt leende var alltid ett solklart svar)


Jag förlorade dig för flera år sen.
Men när en tjej frågade mig tre år senare om jag var där den flickvännen som du en gång hade så tittade jag ner i marken och nickade skamligt på huvudet.

För du lyckas alltid (oavsett hur många år som har gått,) få mig att känna mig så jävla liten jämfört med dig...