Jag glömmer det aldrig.
Den dagen den sorgen.

Mitt tonårsjag var eldig inombords.
Hjärtat brann innanför huden, och öronen susade av spänning.
Utanför kroppen föregick ett annat liv.
En annan värld full av skratt och liv bland uttråkade klasskamrater på mattelektionen.
Klasskamrater som inte anade någonting. Jag var väl lika kall och opersonlig som vanlig?
De kunde fråga mig vadsomhelst, skratta och prata om vadsomhelst.
Men jag var ändå inte där den dagen.

Mina tankar cirkulerade i huvudet, och jag kollade febrilt på klockan.
För jag visste.
Jag visste att beskedet skulle komma den dagen.
Ett av de tyngsta beskeden någonsin.
Om min mammas knöl i bröstet, som hon tidigare hånfullt flinat bort och lugnat mig med att "Det är ingenting farligt, och det kommer gå bra. Oroa dig inte".
Oroad var det enda jag var.

När lektionen var över fanns jag inte kvar.
Jag rusade mot cykelstället utan att säga hejdå till någon.
Jag cyklade bland blöta kulörfulla höstlöv, och andades i takt med Jeff Buckleys pulserande låtar i lurarna.
Saker om att vara olycklig, och kär.
Det sista var jag aldrig.
Men nog så orolig.

När jag framme vid lägenhetskomplexet där jag bodde, så drog jag en djup suck.
Jag andades för att få kraft och styrka, och sedan sprang jag.
Sex våningar.
Fem sekunder.
Och dörren var låst.

"Mammaaa" ropade jag nervöst medans jag sparkade av mina smutsiga converse i hallen.
Hon var inte hemma, och paniken slog till.
Jag.
Måste.
Veta.

Jag hann irra omkring med jackan och halsduken hängandes runt halsen ett bra tag, innan jag fann det jag sökte.
På fotändan av mammas dubbelsäng låg två sterila gröna sjukhuspappren.
Jag tvekade inte ens.
Kroppen självade efter svar, och jag kallsvettades.

"Information till dig med bröstcancer" stod det.
Sterilt, och lika vasst som en kniv i bröstet.
Så jag föll.
Handlöst.

Jag darrade.
Skakade.
Skrek.
Och paniken och trycket för hjärtat gjorde mig svimfärdig.

Jag reste mig sedan.
Kröp till telefonen i köket, och panikgrät i telefonen i samtal med mamma.
"Det kommer gå bra. Vi löser det. Jag lovar."
Sedan la jag på.
Skakade, grät, och la mig i fosterställning ensam och övergiven, i tron om att jag skulle dö.

Jag dör om mamma dör tänkte jag.
Det finns inget utan min mamma.
Ingen luft.
Inget liv utan min mamma.