Annika går uppför skogsvägen intill kalhygget. Hon ska till älgpass
elva. Längre ner såg hon en främmande bil. Lingonplockare kanske.
Måtte de inte komma i vägen om hon får anledning att skjuta.
Morgonen gryr. Bössan slår mot höften för varje steg. Vägen bär
brant uppför och andningen hänger inte med. Hon behöver träna
mer. Konditionen ska bli bättre till fyrtioårsdan, har hon föresatt sig.
Ryggsäcken med mackor, kaffetermos och extrabyten är onödigt
tung. Nu är hon i alla fall rustad om än i överkant, för ett långt pass
i skogen på sin första älgjakt.
Det prasslar till i buskarna vid vägkanten. Hon stannar oh lyssnar.
Tyst, alldeles tyst. Det var väl något djur hon hörde. Hon fortsätter att
gå med öronen på helspänn.
Gubbarna i jaktlaget var skeptiska till att få ett nyinflyttat frun-
timmer som medlem. Med gården, som hon köpte efter skilsmässan,
följde jakträtten.
Så småningom tinade de upp. Dumma skämt om att hon inte skulle
skjuta på allt som rör sig, fick hon stå ut med.
Det prasslar till igen och hon känner närvaro av något. Fånigheter,
tänker hon och går fort mot passet. Fortfarande är det grådager.
Något rör sig i ett slyparti vid sidan om vägen. Tre killar hoppar
fram med ett grymtande. De är inte klädda vare sig för älgjakt eller lingonplockning med sina gympadojor och tunna munkjackor.
Hennes mage drar ihop sig. Våldtäkt, är det första hon kommer
att tänka på. Inte här - inte i hennes nya paradis. Hon flyttade från
storstan bland annat för att slippa känna sig hotad.
En kniv glimmar till i gryningsljuset. Gud, vad ska hon göra? Hon
kan inte använda geväret mot människor. Försöka prata lite käckt
med dem?
- Hit med geväret, käring! skriker en av killarna.
Annika andas ut.
- Om ni får det, sticker ni iväg sen?
- Ja, tror du vi är ute efter dig va? Ge oss ryggsäcken också för i den
har du väl käk.
Annika lägger ner geväret på marken, tar av ryggsäcken och placerar
den bredvid vapnet. Hon går baklänges några steg.
- Varsågod!
Killarna tar hennes saker. Hon ser att när den minste lyfter
ryggsäcken sviktar han under tyngden. Storstadsungar, otränade
precis som hon.
De vänder henne ryggen och går ner mot bilen. Solen kastar sitt ljus
över trädtopparna.
Hon måste kontakta polisen och jaktledaren. Mobilen har hon i
jackfickan. Hon slår 112, ingen täckning. Jaktledaren har inte mobil,
han kör med walkie-talkie. Nu förstår hon varför.
Hon går hemåt gården. Där kan hon larma polisen eftersom hon
behållit fast telefon. Killarna kommer ha hunnit långt bort med
hennes gevär. Älgpass elva förblir tomt denna jaktens första dag för
hon har ingen walkie-talkie att varsko jaktledaren med.