Jag kommer aldrig någonsin lova dig… ett smack.
Jag vet själv hur det är att konstant bli besviken… på dina lögner.
Du verkar inte fatta någonting. Du är färgblind.
Du tycker bara synd... om dig själv.
Du tar aldrig, aldrig, aldrig ditt ansvar. Ingenting… är ditt fel.
Jobbet, stressen, bilen, ryggen, tårna, JAG, MINA syskon, MIN mamma, ALLA... utom du är felet. Det ända som hjälper dig mot "smärtan" är alkohol, antyder du gång på gång. "Det är bara en flykt från verkligheten."
Något som du säger jag gör, när jag siter vid dataskärmen 3-4 timmar per dag.

Du säger att det finns en sak som jag inte får göra.
Det är att ljuga dig rakt i ansiktet.
Men ändå så ljuger du för mig varje dag, tittar på mig med små valpögon som om du vore något slags offer.
En sak ska jag säga. En falsk människa, är det en sådan förebild du vill vara?

Du säger att dina barn bär ansvaret varför du tar botten upp allt för ofta, att ditt liv är förstört.
Enligt mina syskon är det du som bär ansvaret att dem krökar och röker på.
Har en massa skulder på grund av sina spelmissbruk.
Varför just deras liv ser ut som ett skithål.

Jag är i en depressiv period, ångesten kryper längs min tonårs kropp.
Jag hatar mig själv, dessutom jag är alldeles för lik dig, vilket inte gör saken bättre.
Du säger att jag ska skaka av mig min depression, göra precis som en våt hund som försöker bli torr...
Jag hoppas att förstår, att jag inte är i samma sits som en våt hund.
Depression kan inte ens i närheten liknas som en våt hund, som med ens kan bli torr av att skaka av sig.
Det tar lite längre tid att skaka av sig en depression.
Om du bara kunde förstå, i alla fall lyssna utan att ställa till ett bråk med en massa vrål.

Du lever ett dubbelliv och låtsats vara en ängel med dina väl valda ord, som för övrigt inte stämmer överens med statistiken.
Det har gått så långt att du till och med tror på dina egna lögner.
Särskilt då du tagit en för mycket, då tror du på vad som helst.
Jag har försökt hjälpa dig, dessutom försvarat dig inför alla jag någonsin träffat.
Jag har försökt få dig att inse, men din stolthet har sorgligt nog ätit dig hel,
spottat ut din hjärna för den smakade illa.
Du är ändå min far och jag kan inte låta bli att älska dig. Jag vill dig väl.
Du säger att du vill mig väl, att du älskar mig.
Det har du sagt hela mitt liv (99% av gångerna du sagt det är du full)
Dina handlingar visar precis vad som är prioritet 1.

-: Dig själv, du är ju ett offer.
Det var ju jobbets fel att du lämnade min mor med sex barn i sticket.
Du stack med en föryngrad kärlek.
Dessutom var det var hennes fel.
Sen så är det min storasysters fel att alla syskon hatar dig, ``hennes lögner silar inte igenom deras trögtänkta hjärnor´´ är något du skulle kunna säga.
*Något som inte är ditt fel, kan man ju inte begära mig att be om förlåtelse för, cirkulerar säkert runt om och om igen i din hjärna.
Du är för stolt för att erkänna dina "synder."

FEL FEL FEL FEL och åter igen FEL särskilt någon annans FEL.
ONT ONT ONT ONT ONT och åter igen ONT någonstans på din kropp, idag lilltån, imorgon högra öronsnibben.
PSKYKIST STÖRD, DUM I HUVUDET och åter igen PSKYKIST STÖRD,
tycker du att dem flesta är när dem inte håller med dina ``logiska argument.´´
Snälla, snälla rannsaka dig själv för en gångs skull, inte alla andra.
Du ska alltid se pricken i alla andras ögon, fast du själv har två.

Du vill att man ska tycka synd om dig, kanske ge dig en kram och säga ``jag älskar dig pappa``
Du kanske söker uppmärksamhet och kärlek, för att din pappa inte var där för dig.
Men vad hindrar dig från att inte vara där för mig?
Det är väl inte mitt ansvar att vara din pappa?
Men vad vet jag.
En sak vet jag då säkert.
Jag tänker då inte förbli medberoende av dina missbruk.

Det första steget är att erkänna att man har ett problem. Inte skylla på alla andra. Ta sitt ansvar, göra något åt saken. Inte sitta och knota och klaga över allt och alla.

Det går inte att hjälpa någon som inte vill.
Jag tänker inte riskera mitt liv en endaste dag till.
Jag vill inte längre dras med det dystra, mörka ankaret som sjunker ner i det djupa havets botten.
Jag tänker simma till ytan, jag behöver andas lite frisk luft, inte små andningshål lite här och där.
Jag är inte redo att handskas med en vampyr, redan nu är mitt blod nästan slut.
Jag måste få läka, innan jag kan ta itu med en som du.
Jag har nog med att försöka stå ut med mig själv.
Kanske inte så konstigt när jag brås på dig.

Du har gjort dina val.
Dags att ändra på sig.
Det det får ta sin tid.
Kasta tjurgubben åt sidan.
Spotta ut stoltheten.
Om du vill hjälpa mig, måste du först hjälpa dig själv!