Runt i rummet vandrar tanken
som ej känner några gränser
för sin frihet in mot djupet
utav tidens klara känsla
utav enhet och gemenskap
med oss alla som här lever
på de vis som vårat eget
öde har oss föregivit...

Likt en labyrintisk gångväg
i en stensatt trojaborg
så snirklar tankens väg sig sakta
inåt mot en hemlig aldrig skådad
kärna utav ren och obesudlad
rytmisk viljekänslopulsation ...

Under ödets klara yta
visar det sig alltså att det
döljer sig en vilja utav
balanserad tripolär natur.

Svårbegriplig har den varit
denna vacuumlika dragningskraftenhet...

Så nu får de djävlar i min själ som frusit fast till slut en chans att komma loss och byta plats med dig och mig och mitt och ditt och du och jag och kanske hitta hem till slut där de får plats att finnas till så som sig bör i en balanstrianguleringsmetafor...