När smärtan griper tag och vägrar att minska dag efter dag
Då är det lätt att tappa modet och känna sig alltför svag
När du vill så mycket, men knappast någonting alls du förmår
Då blir det plågsamt och tiden alltför sakta då också går
Hoppet om att det snart ska bli bättre finns ännu faktiskt kvar
För vad skulle vi göra om vi inte ens det hoppet har
Dock ruvar en skugga att det kanske bli värre bakom där
Längtar så efter lindringens soluppgång så ljuvlig och skär.

Blott den som lidit vet vad lycka utan någon smärta är
Endast den som övergiven varit känner vänskapens sfär
Vandrar vi helt själva denna livets orättvisa snårstig
Då är det inte konstigt om ökenvandringen känns enslig
Vad vore vi utan vänner, utan någon som bryr sig om
Det smärtar lite mindre då och lindras lätt under stundom
Det behövs inte så mycket för att göra en stor insats
Det är för väl att det ännu ett visst medlidande får plats.