Den strömlösa platsen
ligger mörklagd.
Trasig och ofrånkomlig.

Ingenting rör sej
inte ens vinden där

där hör man andetagen
på avstånd försvinna mer och mer

bort i dunkel
Och jag tror att jag
slutat andas.

Ser jag
hur klockan på tornet också stannat.
Och snart inser jag
att inte ens hösten
har infunnit sej,

att jag fortfarande
bara lyckats skriva ned
ett ord hitills på skärmen.

Ett ord jag egentligen
för mycket längesen skrev ned

och jag försöker komma loss.
Komma åt situationen,

världskrisen
akutintaget.
medmänsiskan.

Försöker laga ihop allt.
då jag förstår att bildskärmen
inte är någon bildskärm

utan en tår som fallit
ned på din kind.
som för att viska
något väsentligt