Jag känner jordens gungning.
Och märker av din närhet högt uppe i atmosfären.
Som genom en handrörelse över de grå skyarna
uppenbarar jag dina stjärnor

och dina Gudar.

Under stenen sover den allra minsta atomen.
Hur länge kan du klyva ned den
innan du kommer till dess kärna ?,

själva Higgs partikel.

blåser ett litet barn såpbubblor och ler,
när hon fångar dom försvinner dom spårlöst.
men när hon blåser kommer dom tillbaka.

Hon håller i drakens snöre hårt.
tittar oroande hur skymningen börjar komma,
hur svårare det blir att upptäcka draken till slut,
men när hon går och lägger sej och blundar
ser hon den igen över

den blå himlen.

Vid varje station kliver alltid någon av.
I varje litet utrymme finns en punkt som alltid känner sej utanför.
Baksidor, gamla fabriker med stora hål i teglet.
Hotellruiner där den sista turisten för länge sedan gett sej av.

Gamla skolor med dom svarta tavlorna kvar
där spindlarna sytt vackra nät över taknockarna ner över fönstret
och väggklockan.

det är därför som de jättelika kranarna stiger mot skyn.
Det måste hela tiden gunga

om jorden.

Och jag sveper med handen än en gång
så ser jag att ännu en stjärna slocknat