Det var en mörk kväll i slutet på oktober. Den iskalla luften gled fram över den lilla grusvgen som tog sig fram genom skogen. Månen kastade ett obehgligt ljus på trädens gröna toppar. Jag gick med raska, bestämd steg. Min andning var tydligt ansträngd, både av den snabba promenaden och den lilla paniken som krupit fram längs min ryggrad. Jag hade alltid hatat att behöva gå genom skogen på kvällen. Klockan var visserligen inte mer än halv åtta, och denna skogen hade knappast några besökare. Men trädens vinande lät så sorgsen, nästan som barngråt. Jag kunde skymta stugan lite längre fram på vägen. Den låg ganska väl gömd bakom lite buskage och träd, men för det vana ögat var den lätt att se. Jag ökade stegen ännu lite till. Svetten pärlade sig innanför min tjocka jacka. Paniken började krypa uppför mina axlar. Hjärtat slog hårt i mitt bröst. Jag fumlade ner handen i jackfickan och började gräva efter mina nycklar. Stugan var så nära nu. Jag tittade bakåt, men såg bara trädens svajande grenar. Det såg ut som dom sträckte sig efter mig. Hjärtat hoppade över ett slag och jag började springa. Jag tog en raskt sväng till höger och sprang över den lilla grusgången och uppför trappan till huset. Jag slet upp nycklarna och försökte desperat få in nycklen i nyckelhålet. Plötsligt gled nycklen ur min hand. Jag kastade mig ner på trappan och drog med handen över de buckliga stenarna. Paniken bultade nu i hela kroppen, jag var iskall. Jag drog efter andan när mina fingrar greppade taget om den tunna metallnycklen. Denna gången gled den in lätt. Dörren gled upp med ett plågat gnissel. Jag ramlade in genom dörren och den smällde igen med en duns bakom mig.

Efter att ha pustat ut i vad som känts som en hel evighet hade jag gjort mg en kopp te, och varsamt krupit ner under den tjocka filten i soffan. Den gamla stugan hade varit preces som när jag lämnat den sist. De gulnande vita tapeterna i vardagsrummet. Det lilla köket med rosa köksluckor och vita pinnstolar till det lilla träbordet. Sovrummet med blommiga tapeter, sängen med det vita stickade överkastet. Det hade alltid varit en fantastiskt lugn stämning i den lilla stugan. Luften var varm och hemtrevlig, doften påminnde om mina innerökande men underbara farföräldrar. De hade båda avlidigt för några år sedan, och stugan hade jag fått ärva av dom. Det enda negativa skulle möjligvis vara utedasset. Men det funkade, sålänge man hade utebelysningen tänd på kvällarna. Min puls hade nu gått ner helt och hållet och jag njöt av tystnaden och den ljumma smaken av mitt te. Jag var väldigt bekväm i min ensamet, sålänge man var inomhus och dörren var låst. Jag slöt ögonen och lät tankarna fara iväg på annat håll.
En hård knackning på dörren väckte mig. Jag slog upp ögonen och pulsen började genast stiga. Vem kunde veta att jag var här? Det knackade en gång till, denna gången ännu lite hårdare. Jag tog mig snabbt upp på fötter. Med ens kunde jag ana vem som stod utanför.
-Jag vet att du är där, släpp in mig nu, väste en mörk röst.
Det var han. Jag gick bort till dörren och låste upp den. Handtaget trycktes ner och jag backade några steg. Han hade som vanligt en svart, lång kappa och en svart hatt på sig. Det dolde hans väldigt speciella ansikte. Det var många som var rädda för honom, men jag hade träffat honom då och då sen jag var liten. Jag vände mig tvärt och gick och satte mig i soffan.
-Du väckte mig, sa jag vresigt.
Han ignoerade mitt försök till att låta barsk och gick förbi mig in i köket. Några sekunder senare kom han tillbaka med en utav de vita pinnstolarna. Han satte den framför mig och slog sig graciöst ned på den med ögonen vilandes på mitt ansikte. Jag vände bort blicken. I ögonvrån såg jag ur han tog av sig hatten. Hans ansikte var ett sådant som de påstod att bara en mor kunde älska. Jag visste inte vad som hänt honom, men ena halvan var totalt sönderbränd. Det var längesedan dock, och nu var det bubblig och torr hud kvar. Han var blind på det vänstra ögat. Det hade fått en isgrå färg istället för den varma bruna som prydde hans andra öga.
-Du visste att jag skulle komma, sa han och lutade sig bakåt. Han log och sökte min blick.
Jag suckade och tänkte svara något kaxigt tillbaka men ångrade mig. Det lönade sig inte att vara sur på honom, han skulle få veta allt ändå.
-Jo, svarade jag istället. Jag ryckte på axlarna. Han hade vunnit.
Han synade mig från topp till tå. Jag drog upp knäna till hakan och mötte hans blick. Jag visste att han kunde se djupare in i min själ än någon annan. Han log. Mitt hjärta började dunka. Han visste redan.
-Berätta om dina demoner, viskade han. Jag vet att där är sex stycken. Jag kan se allihop. Den första är Lögnerskan, berätta om henne.
Jag suckade igen. "Vart ska jag börja?" tänkte jag och flackade med blicken.
-Du kan börja var du vill, hjärtat mitt.
Hans röst var så mörk att alla håren på min armar ställde sig rakt upp.

-Jag har en demon som jag kallar för Lögnerskan, sa jag med darrande röst. Jag tvekade lite. Han nickade uppmuntande och satte sig tillbka i stolen.
-Hon talar om för mig att alla människor ljuger för mig. Hon säger att allt positivt som sägs om mig är fel. Att det är lögner. Hon trycker sig in genom trumhinnan och jag kan inte få ut henne innan det är försent. Hon tvingar mig att dra mig undan från mina vänner.
Jag drar försiktigt efter andan och tittar på honom. Han har lutat sig närmare mig och tittar på mig med nyfikna ögon.
-Berätta nu om Svikaren, viskar han lågt.

-Han är nästan värre än Lögnerskan, säger jag och tittar ner i golvet. Ett moln av skam fyller mitt inre.
-Han dyker upp när jag äntligen hittat någon som jag kommit nära. Han säger till mig att den andra personen gör fel, hela tiden. Han knackar mig i nacken och viskar i mitt öra att jag måste bli arg. Han knackar och knackar tills jag inte längre kan andas och då..
-Då kommer Den arga, avbryter han mig.
Jag andas ut och viskar att det stämmer. Molnet av skam förvandlas till en boll av ledsamhet. Jag får en tjock klump i halsen. Det bränner innanför mina ögonlock.
-Jag kan inte kontrollera det. Det är som att slänga en tändsticka i en dunk bensin. Jag exploderar, totalt. Den arga är så stark, och jag är så svag. Den arga säger till mig att skrika. Att jag måste balla ur. Det slutar alltid med att jag drar, och när jag kunnat ta bort den arga så har personen jag kommit nära insett vilket psykfall jag är, snyftar jag och kramar hårt runt mina knän.
Det blir tyst. Regnet piskar mot de tunna fönsterrutorna. Tårarna rinner längs mina kinder. Han lutar sig bakåt igen. Det gnisslar till i hans stol. Jag vet att jag måste fortsätta. Det måste jag alltid.

-Sen är det Hatet, säger jag med bristande röst. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig.
-Vad är det för skillnad på Hatet nu, i jämförelse med våra tidigre möten? frågar han och drar sina långa naglar över min överarm. Det är först då jag märker att han satt sig brevid mig i soffan. Jag känner hur mitt hjärta dunkar fortare och fortare och jag drar efter andan. Det funkar inte. Jag får plötligt ingen luft. Det börjar blixtra innanför ögonlocken.
-Jag kan berätta, säger han med hög röst och tar ett hårdare tag om mig.
-Skillnaden är att hatet tagit överhand. Hatet bor i dig nu, du kan aldrig komma undan det. Dina demoner vill ta bort allt gott i ditt liv men hatet vill bara ta bort dig. Du kan inte rymma.
Mina panikfyllda andetag fylls ut med gråt och skrik. Jag försöker hålla för öronen en han tar tag i mina armar och vänder dom mot sig. Han tittar på dom och ler.
-Det leder oss till den näst sista, viskar han. Jag hyperventilerar fortfarande men vågar inte skrika mer. Hans ögon följer mina underarmar. Små men djupa sår täcker mina underarmar.
-Blodet vill komma ut, ellerhur?
Han ser rakt in i mina rödgråtna ögon och jag kan plötlsligt andas igen. Jag nickar försiktigt.
-Blodet, säger han. Blodet är din näst sista demon. Den sista vet du nog vem är.
Jag nickar igen.
-Du, viskar jag och ler mot honom.
-Berätta vem jag är, säger han med hög och bestämd röst.
Min puls stiger igen och jag ser på honom.
-Jag vill höra dig säga det, nästan skriker han i mitt ansikte.
-Du är döden, skriker jag tillbaka. Det är dig jag alltid ropar på. Det är dig jag har svikit så många gånger. Du ger mig alltid ett val och jag väljer alltid fel. Det är du som är med mig när jag misslyckats. Det är du som är med mig när blodet rinner längs min arm. Det är du som är med mig när paniken kommer tillbaka och slår mig i aniktet. Det är din sång jag sjungit.

Han nickar. Han ler ett nöjt leende och tar mjukt tag om mitt ansikte med sina kalla händer. Han sr mig rakt i ögonen.
-Är du redo den här gången? frågar han mig med mjuk röst. Jag nickar, skrattar till och torkar bort mina tårar med handen. Han klappar mig försiktigt på kinden. Han tar tag i mina armar igen. Han böjer huvudet ner och drar tungan rakt upp, från handleden till armvecket. Han böjer upp huvudet och möter min blick. Han ler ooch klappar mig på kinden igen. Han tar tag i mig och lägger mig tillrätta under den tjocka filten. Det blir som en dimma runt mig. Jag känner mig så lugn, så trygg. Luften är varm och hemtrevlig. En svag doft av cigarettrök vilade i rummet. Jag ler, stänger mina ögonlock. Mitt huvud blir så tungt. Jag känner hans hand stryka mitt ansikte en sista gång innan jag glider iväg i ett moln av dimma.

Svaga röster och ljudet av sirener fick mig vid medvetande några timmar senare. Allt kändes blött och klibbigt. Jag försökte öppna mina ögon men kunde knappt. Ögonlocken var så tunga. Jag hörde att någon grät. Det kändes som om mitt huvud snurrade. Allt gjorde så ont. Jag hade något i handen. Jag visste vad det var. Köttkniven var iskall mot min varma, klibbiga hand. Jag log inombords. Jag vann.