De ensamma ringer inte till varandra.
De hälsar inte på varandra.
De ligger envar i sina sängar nedbäddade.

De anhöriga är spridda ute i landet
och har tappat kontakten av olika anledningar.

De dör och begravs ofta utan att vi nås av beskeden.

Då kommer en sjukhuspräst och tänder ett ljus
och läser några rader invid kistan

sedan glöms de bort med tiden.
Som om de aldrig hade funnits.

Kanske i nån gammal dammig låda ligger de tusentals brev
som aldrig öppnades från en beundrare.

Kanske ligger där ramar med fotografier
från en svunnen tid.

Från barndomen i det gamla Sverige då trådbussar och spårvagnar
förgyllde stadsbilden. de bleknar.

Och utanför flashar den nya världen
hur den nästan redan sprungit förbi framtiden
och ända fram till målet och fallit ihop av utmattning och kollaps