Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vita brev #24 (Tiden måste bli min vän)

 


 


 


Prag 21 juli 2015


 


B


 


 


Bianca är du, får du vara avklädd? Inlandssommaren är het, jag önskar jag var vid kusten, Medelhavet, Atlanten eller till och med Kattegatt, trots att sommaren inte är nåt vidare där hemma har jag läst. Inlandssommaren är så instängd och tryckande, jag önskar mig det öppna och friska. Jag får hålla tillgodo med den lilla poolen nedanför verandan och friskheten i det goda tjeckiska ölet. Jag förmår ju mig inte ta mig så långt och jag hatar den här rullstolen, den är som en ovälkommen del av min kropp, en svulst, och jag klibbar fast i den av värmen. Men jag ska förstås inte klaga. Jag tog mig hit, vid liv och jag repar mig så sakteliga. Det kommer ta tid och antagligen blir jag aldrig fullständigt fit som innan.


 


Hit är en privat lite lyxig specialistklinik på en av kullarna runt Prag. Jag har fått sälja lägenheten i St. Raphael på Rivieran för att ha råd med det här. Och jag tänkte faktiskt be dig om hjälp med att få sålt min lägenhet i Halmstad snart också, om du inte själv vill hyra den på obestämd tid. Jag vet inte hur din status är nu för tiden? Kanske behöver du komma hem, hem till mig, hem till din barndom igen? Mina lägenhetsnycklar finns i receptionen på hotellet vid järnvägsstation om du behöver dom eller bara vill gå dit.


 


Här kommer min redogörelse för hur jag hamnat här.


Min situation var ju ohållbar där i Ukraina, så med Nadezdas hjälp smiddes det planer för att kunna ta mig därifrån. Hon var angelägen att hjälpa mig, hon försvann från min sida några dar, åkte och avslutade sitt uppdrag i den frivilliga sjukvårdsorganisationen och lyckades hämta mina få tillhörigheter som lämnats kvar. Sedan ringdes det samtal och mejlades i lönndom, ja jag vet inte riktigt själv alla detaljer kring det där... Efter att jag repat mig såpass efter den sista nödvändiga operationen att jag var flyttbar, mutade vi till oss mina journaler, att alla spår efter mig där skulle försvinna och att jag kunde avvika från sjukhuset. Allt gick då väldigt fort, bara därifrån. Att flyga var ju förstås otänkbart, istället var det bil som gällde, närmare bestämt en med slovakiska diplomatskyltar. Detta för att få åka ostört genom Ukraina och kunna ta oss över gränsen inofficiellt och utan frågor, in i EU, via Slovakien. Nadezda (eller Nada som hon kallas) hade genom kontakter och en del vita lögner fått i uppdrag att köra bilen till Kosice på den slovakiska sidan med ”diplomatiskt känslig last” som det hette. Den lasten var ju egentligen jag, men för syns skull lastades två diplomatplomberade boxar in i bakluckan, komplett med falsk dokumentation. Rena rama spionthrillern alltså. Sen bar det av över tundran. Det är en bilresa på runt 200 mil från Dnipropetrovsk till Prag och jag var ju inte kapabel att köra. Det finns så mycket jag skulle kunna och vilja skriva om den där bilresan, om vackra gryningslandskap med Verve på bilstereon, om det lilla pensionatet mitt ute i ingenstans, om mödorna och samtalen och om det känslomässiga som sprakade och band oss samman där i bilen. Det fanns ingenstans att gömma sig där, kanske var det första gången jag fullständigt kunde kapitulera inför en annan människa? Men jag kanske får tillfälle att återkomma och skriva om den bilresan mer utförligt en annan gång. I Kosice lämnade vi bilen och kunde skaffa en ny anonym bil för den återstående sträckan. Nu var vi ju inne i EU, då var allt lugnt, öppna gränser och jag var David igen. Vi stannade i vägkanten och brände upp min falska identitet i den slovakiska natten efter vi passerat gränsen. Det var en börda som gick upp i rök och lämnade mig.


 


Nu är jag här i Prag, jag är trasig, blå, ärrad och söndersliten, sitter ihop med metalltråd och titanskruvar. Hela min högra sida från halsen och neråt, ja den är det inte mycket med och jag har lite ”skönhetsfläckar” i ansiktet med. Nu är det rehab, mindre ingrepp, tidigare operationer som måste förfinas och trådar, plattor, skruvar som ska avlägsnas allt eftersom jag läker ihop. Men jag får bästa tänkbara specialistvård, det är därför jag hamnade just här, därför jag ville just hit. Och för att det var hit det gick att ta sig, för Nada finns här, för att hon vill följa mig på min resa tillbaka, för att hon kunde ordna så att den fick bästa förutsättningar. Hon har fått en tjänst här på kliniken för att ta hand om mig. Jag kommer bli kvar här en lång tid. Men jag har nu fått min dator nedskickad, tillsammans med lite andra smågrejer, så jag hoppas kunna börja jobba lite på lågfart och inte bara sitta här och fördriva tid. Du vet rastlösheten, den kryper, den äter mig, behöver en uppgift att fylla tomheten med. Hade det inte varit för Nada hade jag väl varit ett pillerkolli vid det här laget. Där finns något att engagera sig i och någon som får mig och ger mig känsla av att vara behövd, hon är ju ganska ung bara 27. Så jag känner att jag lär henne något hela tiden, och det gör kanske mer för mig än för henne egentligen. Jag vet inte, hon är fin, det kanske räcker så... (?)


 


Ett par veckor innan olyckan, i våras, var jag i Stockholm ett par dagar och vände. Bara några saker att fixa, en liten visit bara. Jag skrev några rader till dig då, men dom blev liggande. Jag vet inte vad de säger egentligen, vet bara att jag skrev dem där och då. Det var väl sån slags lägesrapport, inte fan vet jag (?). Kanske kan jag inte ens stå för dem längre. Jag hittade nyligen de där raderna igen i alla fall och här är dom, om än ryckta ur sitt rätta sammanhang.


 


 


Kom Bianca, kom





Förvirrad gick jag genom stan, Stockholm, lite onykter kanske, irrade runt på gatorna. Jag hamnade ofrånkomligt utanför din port, stegen styrde mig dit omedvetet. Jag ville ringa på, men stod emot min impuls. Försökte kika in, få en glimt av liv, av dig. Det gick dåligt. Jag gick till krogen nere vid korsningen i närheten och satt bort en stund med ett glas vid fönstret. Hoppades att du skulle gå förbi. Jag stod och glodde utanför porten igen sen, tills lyset släcktes ner hos dig. Då gick jag tillbaks och blev uttråkad av porrkanalerna på hotellet istället. Ett par dagar i sträck upprepades denna procedur.





Jag lovade att inte ropa efter dig när jag var tillbaka, bara viska. Men jag måste komma tillräckligt nära för att du ska höra viskningen mot ditt hjärta





Kom Bianca


 


 


Det är sommar, du borde vara vid kusten men jag vet ännu inte om du får mina brev, jag kan ju bara hoppas. Önskar att du skickar ett svar snart i så fall. Adressen hit finns bifogad på baksidan. Nånting säger mig att det finns mycket att skriva om. Jag tror dina ord skulle dämpa rastlösheten lite också.


 


 


I kärlek och förtroende


Kram David


 


 


 


 


 


 


 


 




Övriga genrer (Drama/Dialog) av theperna
Läst 328 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2015-10-17 05:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

theperna
theperna

Mina favoriter
Rubrikslös