I november syns vintergäckens första snöflingor
den första mössan har åkt på huvudet.

Så faller de i lufterna av himmelsklingor
ungdomlig romantisk skimmerljusande luva vet.

Toner i ljusvibratos för rytmiskt sagolikt brusande
på mossen vid tjärnen i höstsol, kölden saknar inte harm som harmlöst plågar

Molnmålningens tjusande
där hon tågat i fjol.

I osynlig snara runt halsen från stjärnfall
ut i snögäckande tid, när hon hänförs stoiskt.

Blickar i lugn
Allt är natur, ingenting är naturligt ens från en starens drill eller ens tö innan häckande blygsamhet.

Hon berörs heroiskt
den storslagna naturen är rå
så blå i lurande skikt.

Naturlig är, som hon tyckt, förställning
efter den kan man törsta i sin uppryckta dikt...
I nästa stund på längtansflykt i vanemässig upphällning.

Vad ger hon av sina ränker?
Det hon ser och tänker.
***
fonetisk lek
snöflingor förställer leda och sveda
allt blir ladusvala och vårlängtan med svada
känna är att höra tjärnen sjuda
tänka är att förstå varför och därför