Råttan på lur smiter med farhågor om livet in
på en stadsgård från Danska Vägen i Olskroken.
Erich och Olga pekar på den ilande råttan och
ropar >>Såg du råttan, där?>>
>>Så stor och tjock, den måste väl ha något
att sko sig på?!>>
Råttan lyss med öronen på spets. Tycker att det
skymmer riktigt med obehag, mörker är sällan
helt lyckat för en råttas svartvita tunnelseende.
Med hjälp av de vänliga jordbruna sandstenarna
till ögon ilar Fru råtta mellan småvägar och gränder
med avsmalnande uppmärksamhet, där gatubelysningen
är blek, men bilarnas strålkastare är vassa och syns,
ibland kör bilarna snabbare än vad de får och ljudet
från de rullande hjulen kan plötsligt närma sig hastigt,
därför brukar Fru råtta sikta på strålkastarljuset
för att mäta avstånd.
Råttan efter måltid kryper mätt in i ett buskage och
tjuvkikar fram under björkar, rönnträd och tallar.
Upp och nerför tallstammen springer en ekorre
med runda pälsklädda kinder av att hamstra nötter.
I november börjar den lilla gnagaren förbereda sig
för ansamling av värme och energi. Under vinterhalvåret
går kroppen på sparlåga, när ekorren hänger upp och ner.
Energin tas från bär och nötter i kindförrådet.
Men nog om den yviga lilla varelsen, istället har vi råttan,
som skyndsamt ilar in i alla små håligheter för att undkomma
den svåra nöden och döden. Fru råtta kan nosa sig till såväl
oråd som oväder på nåder. Om sommaren brukar hon hålla
till under en gårdstrall med grillar, där hon gnager köttrester
från ben och så ilar hon snabbt in mellan springorna på
verandan, där grillarna står som betonglika krematorier.
I gårdens myrstack jagar hon myror och äter upp dem,
hungrigt och glupskt, när alla smådjur slåss om födan,
på gräsmattorna fångar hon mask, flugor och skalbaggar.
Om hösten spanar hon in restauranger, där mänskor
slänger matrester i papperskorgar eller rentav på marken.
Pizzerian är hennes favorit för där finns alltid mat och
nåderik gunst att bli mättad och lättad för stunden.
Med sin tass rovar hon åt sig allehanda mat i servetter
och klarar sig bra på sin egenhändigt jagade näring
även på gator och torg, där duvorna pickar i rask takt,
och hon hinner snabbt fram för att roffa åt sig en skalk,
som en djurvän kastat ut för djurvärlden. >>Tänk att
det finns så vänliga mänskor som tänker på oss>>,
piper råttan.
Med tiden har hon fått bukt med att lära känna igen
dofter från råttgift. Mördad av artkritisk bödelhand
vill hon inte utan på flera meters håll ser hon blänket
från stål i musfällor, och hon har lärt sig att inte låta
sig ens gäckas eller luras av en läcker ostbit inte.
Så naiv och dum får ingen råtta vara, om hon inte vill se
sin sista svåra fattiga, men lyckliga kämpiga dag på
denna ödesdigra jord, nej, det vill hon ju inte.
Tänk att behöva ta avsked till glädjeämnen och sorger,
som man för den delen inte alltid vill vara utan, då de
tillhör livet. Inte få stassa runt på rosa tassar, strutta
runt i kvarteret och heja på kvarterskapet,
nosa bland gourmetsopor, spetsa öronen, vässa blicken,
ila runt och känna livets puls stiga in i den lilla råttkroppen
för att para sig med en råtthanne och få små råttungar.
De som hon måste få pli på för att de ska sköta sig med
stor vaksamhet och uppsyn, om de inte vill bli ihjälslagna.
För det vet alla på denna jord att råttor inte är så populära
med sin smittspridning av virus, parasiter och inälvsmask.
Pesten, Digerdöden under Medeltiden, skrämmer än idag
på 2000-talet. Då fanns förvisso inte internet som idag,
med nätverk, där man kan skvallra om ett litet djurs olika
sjukdomar som finns i päls, avföring och saliv.
Då fanns inte heller så avancerade fångstverktyg.
Skällsordet pestråtta är inte heller något
trevligt ord utan ett öknamn. En person som är pain in
the ass så att säga. Därav råttgifter, musfällor, avvisare
och musskrämmor. En gång känner hon giftet nära inpå,
men förstår av den beska och fräna doften att den är farlig,
så efter det aktar hon sig noga.
Råttan piper högt, rentav skriker av högan sky
att en havsfågel skriker tillbaka, för att hon är rädd,
så förbålt rädd för allting, för stora händer, för stora
fötter, skor, klackar aj, tänker hon, nu är olyckan framme,
hon blir nertrampad och ligger pladask platt fall, nästan
som ett lättfångat byte för hingstråttorna. Brunråttan
har ingen svans, men om hon haft den hade den
blivit kapad, det har hon sett i sina ödesstjärnor på
natthimlen, denna mystikens natt.
En liten kropp möter faror överallt, inte lätt att vara en
liten gnagare i storstan. Hjärtat slår hårdare som när
döden knackar sönder trygghetskänslan. Man får inte
slappna av för mycket. Då kommer giftbägaren till
råttornas Sokrates parksoffa. Fru råtta brukar strosa ensam
i gränden mellan husen. Hon är ändå social på sitt sätt
numera. Och då kommer Nippertippan, kvarterets äldsta råtta
och frågar om hon verkligen ska få göra som hon själv vill,
om hon mår så bra då. Frihet under ansvar, säger Fru råtta.
Inte för så länge sedan rotade hon i mathögar utanför
Olles gård, där det sägs att det spökar, men det märkte hon inte
annat än att hon såg sin egen skuggbild, Luke, dansa med
sekunderna, fram med fotarbetet, le. Tjille säger >Ät mer
ettett, det gör dig gott.>>Brun tovig ländrygg och grå mage.
Jag är bara en liten brunråtta, tänkte hon, det är Tjille med.
De föddes i en skara på åtta råttungar, varav två är döda, men
Tjille och hon är bästa vänner, även om de biter varandra
ibland. Häromdagen fick hon rädda Tjille från att dricka öl
från ett stort ölglas. I ett rus, Tjille lille, kan du inte se dig för…
Han gillar inte öl så mycket, menar han på, däremot henne
som bryr sig. Så undrar hon om hon egentligen tycker om
sig själv för att hon är så liten och även smart.
Hon som alltid brukar akta sig för att fastna i fällor.

Fru råtta hon ser, hon tittar, hon skådar, hon spanar /
hon avvaktar, väntar in, hon funderar, hon hugger /
hon vet och väntar / på att slå till / ost i hennes grotta/
mössen glor när hon slickar sig /
Bara hon inte blir överkörd först.

Hennes rövarråtta till kompis Lennie med sitt idisslande
skratt undrar varför Fru råtta ler lite när hon får syn på
herrn. Tjille och Lennie säger att för ett husdjur är allt
tillåtet. Ska hon inte gå till honom och sätta sig i hans knä?
Kela lite, ja gulla. Nej, verkligen inte. Hon har annat för sig
och hon är inte sån. Inga Stullen, om de inte är Stollen,
ja, kakor. Hon skulle vilja säga till honom att han absolut
måste vara mer rädd om sig och se upp för dricksglaset
som har en förmåga att flytta på sig av andar i himmelen.
Det bör inte så gärna lyftas annat än till en skål med vatten,
likt en dopfunt för nya födslar i Habermas anda
som pånyttfödelsens neue Kopfgeburten, råttfödslar.
Vid jordbävningar känner råttor vibrationer och kan
fylla en hel autostrada med ilande sprinters för att rädda
sig undan skalvet.
Det enda råttan har att leva för är här och nu, trots
rivsår och revor i asfalten, med sitt kall att ropa fram
nya ostvärldar, cheese i det tysta och ormlika väsande,
kunskap om var alla ostar finns. Så vemodigt ändå
med vetskap om att någon girigbuk skulle kunna äta
upp henne genom att förringa hennes existentiella
tillvaro på denna jord. Så ser hon upp med sina bruna
glittrande ögon och hon skulle vilja berätta för en
mänsklig varelse, en gendarm, om ett mord
som ägt rum utanför Önnereds pizzeria.
Hon sitter bakom en röd husknut under en neonskylt
för att få lite ljus i den bleka kvällningen, så sitter hon
under ett bord och spanar in pizzarester och
vakar så att ingen skulle komma att ta henne
eller ja rentav äta upp hennes lätta kropp, som
väger 0,5 kg. Henns råttkompis Tjille tycker
att hon ser ut att väga minst 1 kg och om hon
verkligen behöver jaga så mycket mat som hon gör.
Till svar får Tjille att hon ändå hamstrar och
gömmer det hamstrade på ett hemligt ställe.
>>Var då?>> frågar han inställsamt.
Den där går hon inte på i dessa tider, men hon ser
trädet med det lilla hålet framför sig och när hon
lägger mat i små högar inuti trädstammen.
Ibland är det långt att ila, men hon har lärt sig att lifta
med Västtrafiks linjebussar utan att hon lilla råtta syns.
Så hon tar tag i bussräcket med båda framtassarna
och så biter hon ihop tugget för att inte mista sitt fäste
i chassit. En gång hade bussen kört så fort att hon pep
och höll på att kastas av. Nå, i närheten av pizzerian igen.
En dörr slamrar igen, två gangsters gör entré och beställer
pizza på amerikanska, visst någon mexikansk dialekt,
sedan rusar de ut och pizzabagaren efter.
>>Pengarna då?! Ni har inte betalt>>, ropar Rialto.
De två mexikanarna i hatt och boots lyfter pistolen och
avfyrar sex skott i ljumsken.
>>Sir, You’re welcome to heaven instead, thank Ya for
the pizza.>>
En sådan ryslig, ryslig attityd, tänker råttan, och rusar
fram på sina tassar till den skjutne mannen och nosar
på honom och slickar honom över ansiktet.
Stackare, att sådant ska få hända i vårt land.
Sedan gråter hon en skvätt, som när Olof Palme sköts,
några råttårar väter den skadades kind och blandas
upp med mansblodet. För en man är det förlorad heder
och nederlag att dö.
Råttan tänker på sitt öde, att endast få tillåtelse av
högsta makter att leva 1-3 år. Dessutom är det inte
så enkelt att tillhöra stadens husdjur och avskräde.
Och så lätt hon blir ett villebråd pga. sin art.
En bit pizza med något på, tomatrester, sardiner,
kålrot, skinka, lite räkor, smaskens. En gång lurar hon
under ett fönster för det kommer så vacker musik.
Hon nynnar till A Solomio. Nu är hon Eurodyke
som från underjordiska gångar och ångande brunnar
äntligen få komma till sångparadiset. Om
några minuter landar hon säkert i verkligheten
igen, pladask eller så mjukt i den lilla lövhögen
med orange höstlöv, gud, vad de stinker
avloppsvatten från stadsregnen och uthällda
surmjölken.
>>Gud>>, sa räven, finns han,
och råttan ilade in i en husspringa.
>>Där fick du, mig fick du inte.>>
Så plötsligt hör hon det allvarsamma skämtet,
sången om olyckan, ole do lyckan, och så gråter hon
en liten skvätt igen, eftersom hon egentligen inte
har tid till något annat än att käka mat och sörja för
sin fattiga råttexistens. En liten glasbit fastnar i
hennes rosa tass och hon ser sig nödd att med sina vassa
gnagartänder dra ut skärvan i maklig takt.
Blodsdroppar, ett litet sår, så van vid att ta hand
om sig själv smyger hon fram till en pöl och tvättar
såret på tassen, slickar det med sin lilla rosa tunga,
limmar fast ett björklöv som plåster.
Då kommer en man ut på balkongen och sjunger ånyo
O Solomio, medan hans kvinna hänförs, vill säkert
röra honom, sedan skriker on och pekar på råttan.
Mannen lägger handen över hennes mun och
säger >>Hyssj, hyssj, såja, såja, bara en råtta, vet du.>>
Människor kan också bli rädda för oss små, tänker råttan.
Gnagaren vet att det finns de som velat bura in henne
i en stålbur, eller rentav avveckla hennes levnadsdagar,
vilket har gjort henne panisk som kvinnan på balkongen,
men hon skulle ändå aldrig i sin dag vilja besöka
veterinären för den bagatellens skull för då skulle
hon aldrig komma levande därifrån. Hellre dör hon
levande och lycklig, dessutom är det överreklamerat
att behöva betala för sin egen undergång. Det var
vad en sköterska sagt till henne en gång,
att om man vill undvika att bli flådd ska man vara
rädd om sig själv.
Försiktighet och varsamhet reducerar
helt klart farorna därute. Sorkar, katter, rävar,
hundar är farligast, de fyrbenta som rovar bakifrån
för att hugga och bita ihjäl. Fällor, råttgift, trafik,
epidemier, undrar förresten om en råtta kan få
harpest? Smittbärare kan hon vara, men kan
det bryta ut hos henne? Äsch, man ska inte
då vara rädd för allting, brukar hennes
råttkompisar säga till henne. Medan de
umgås tuggar de löv, käkar daggmask och
fikar matrester, de med.
Men om olyckan är framme, då är allt för sent,
avsked är vemodiga, men hon ska nog inte ge sig,
aldrig ge upp. Hon kan vara tacksam över sina
2 år som råtta. Även om hennes nos sticker upp lite,
men hon är stark som Darwins råtta.
Stassar över kvällsgatan för att svassa över en bro
bort mot ett skogsparti, då hör hon en bil komma
i snabb fart, endast dimljuset är påslaget.
Ett gnissel från bromsarna hörs…
En kvinna stannar sin Volvo, stiger ut ur bilen
och mumlar något om att det var visst bara en
råtta. Så lägger hon den blodiga lilla pälskroppen
i dikeskanten och sätter sig i bilen och kör vidare.