Det var en brinnande sol
och så var det ett blått sken,

skuggor, en bro som hängde.

Vi stod på den,
intill varandra.

När månen kom, sade du, att jag var vacker.

Ömsom som i slutet
på ett brev

som du gjorde ett pappersflygplan av,

och som du tände på
och som du kastade ut i vinden.

Du sade att märkena i mitt ansikte

liknade dom,
du själv hade
de liknade ett förfall
en mänsklighet



Morronen ,



då fåglar vaknar
när familjer flyter mot land




som vi steg i land,
jag minns hur

vågorna steg upp
på klippan,

likt upp på en kind

som på ett litet

barn, en syster, en mor


och en människa