Din ensamhet, Gud, till gemenskap dig drev,
en jord du behövde när Männska du blev.
Mylla du brukte att dreja jordisk vän,
med fötterna på marken hen går där än.

Din ande från ovan gav liv åt din vän,
som ej börjat fråga om vadan, varthän.
Dela på ansvar blev lott för er båda,
tillsammans blev mottot, tillsammans råda.

Människan allena, du såg ej var bra,
två bör de vara att varandra nu ha.
Det första din avbild kände var längtan,
önskan att dela den djupaste trängtan.

Lejon och örnar, katter, kor och getter,
havets stim, slingrande, allsköns fasetter.
Människan namngav, lekte, men fann, att nej,
som Människans käraste vän dög de ej.

Människan längtade hett sitt komplement.
Du, Gud, visste, endast den är kompetent,
som i ansvarsfördelning är din like.
Endast som tu tillsammans styrs Guds rike.

Ensamhet driver mig till din gemenskap,
kropp, själ och ande, din avbild i enskap,
till vänskap på jorden, i himlen också,
tillsammans för evigt, du och jag, vi två.