Jag vill skriva ur mig någonting utan att egentligen nedteckna eller beskriva det med ord. Önskar att kunna beskriva en hel människas komplexitet någon gång utan att behöva bokstavera, sättas pränt och därefter printa ut dess beskaffenhet.
Vill ändå att eftervärlden, kommande generationer och efterföljande människor ska kunna avkoda mina meddelande från förr. Mina tankar levde och flög på jorden...

Att få spörja ens tungomål och läsa högt för sig själv och höra ljudande av ordens syntaxer, intonering och språkmelodi är trolskt som en hemfärd kulen natt nyår över tjockis och släde, hundars ylande samt gnistrande blinkande stjärnor som speglingar på isens skimmer, vittnar om mänsklighetens pareringar inför det svåra. Sorgemånen står högt på oktoberhimlen, berusar oss utan att inmundiga vinet...

Det kalla bleka ljuset är så betagande svårt att gripa in i och omslutas av. Vi betror inga Blåkullahäxor som rider om natten likt pedalens koppling i bilen, där vi stressar fram i morgontrafik. Det bullrar och ljuder av mänskliga epos, tragedier, självfulla ting och lyckade familjer och arbeten. Vi stänger ute det svåra för att ro framåt i den becksvarta natten. ingen E.T på cykel skär fram över månens skärva...

I detta myller, gödande och jäsande kulturella musteri, befinner jag mig, med en stark känsla av både hat och längtan efter att bli omhändertagen. Varför bara en enda gång kan det inte bli som i sagans värld, varför, suck. Sorgemånen seglar högre och högre på himlen, längre bort på den kokosbolls beströdda stjärnvalvets krökta horisont. vad jag önskade att jag var älskad och saknad i detta nu, nu...

Tänk om det blev så, att de trängtande ropen på hjälp och önskan om hoppets stjärna skulle tändas för mig. Att månen däruppe tog mina sorger och strösslade ut dem över stjärnhimlens miljarders myriader av solar. Nog finns det väl plats i vårt universum. Sög mig därför varför det aldrig kommer någon med bud om sorgehjälp? För mig skulle det betyda sömn och vila under månens dragningskraft.

Så stark är människans längtan efter vårt omätliga behov av omedelbar bekräftelse att vi super, knullar och härjar, älskar, sjunger, dansar och binder nya band under nya månvarv som kommer. Vi slutar aldrig att hoppas vi människor, vi tror på det oändliga, likt längden på universums slut. Vi är sanna i våra hjärtan och våra magar är tunga av oro. Vi lever och vi dör och vi föds, vi skapades här, länge sen...

Nu när mångalenskap och vita skärvor på vår natthimlen inte längre räcker till önskar jag mig om jag räknar till tre att orka resa mig än en gång på nytt, under fullmånens ljusklara sken, den dränker mig och belyser mitt hopp, den är till för oss att begrunda, precis som folk före oss, Aristoteles till Jean D Arc, och alla de barn som traskat på vår planet. Så många fötter som dygnat ner i marken under dess skärva...

Och i den skärvan ligger en hemlig skatt som bara kan finnas av de som mest behöver det. För dom som livet självt gått på svårmod och vankelmodets linbana, skimrar och gnistrar den fjärde fullmånens förborgade och förseglade skatt. Det står till oss att låta hjärtat guida oss fram till den repstege som hänger nerför branten av stillhetens hav. Där Buzz, Neil och andra skred fram, långt från oss här nere, fann de dolda ting. Men här borta, sitter vi med svaren och begråter dess oläsliga svar...

Därför vill jag ropa och önska mig något fint just denna kvällning som snart går över i nattimmens vargakula. "Är du där mormor" hör du mig farmor, finns ni där fortfarande på baksidan av månen som vi aldrig får se, förutom från Apollo 12 rundning till omkretsbana än gång i tidens tand. Nu är den förbi, men de klarade sig hem till den blå planeten där livets ursprung sägs regera. Jag lever än, än än än...