Häver upp de sönderslitna rötterna
just här invid den gamla galgbacken
Gräv i min mylla.
Varje syn tas likt en sista stelnad bild:
Lossnar med daggvätan i morgondiset
Höstskrudade bladen bläddras
(Dagsljuset i sitt stigande räknar sig som årsringar,
finner mig i det tydbara tömd; fylld med verklig nöd.)
Tiden fortsätter.
Till villig nytta för ögat
återses ingången vid skogskanten
där genomblöta lövhögarna glänser
från samma gryning till gryning sluten
i de grånade träden, de blånade skyarna
iakttaget och inväntat: Tiden fortsätter.
(Enar, vilka ställt sig på backarna
trampar i längtade skogsmarkerna
uppå dunkelt barrklädda stigarna.)
Känn närvaron.
Kärvt infinner sig kalla,
nekande molntäckta dagar,
vilka kändes vid all min tid här
Vinden väser förebådande.
(Överlistas som en höstsmyckad gren
nedryckt med den isande nattvinden.)
Hör mig tydligt: Tiden fortsätter.