Hösten var hans tid. Deras tid. Eftertankens tid.

Då plockade Robert Trébòr gärna fram sin ålderstigna cykel ur garaget, smorde kedjan och putsade dammet från sadeln. Han packade ner målarskrin och akvarellblock. Liksom smörgåsar och en termos svart kaffe. På huvudet hade han sin mörkbruna basker och runt halsen en lång halsduk à la Evert Taube.

Nu skulle han ut i det halländska, karga landskapet, vara kreativ, skapa konst, fånga höstens alla magiska färger. Jordfärgerna. Det var i månadsskiftet september-oktober. En dag med hög klar luft, lite blekt solljus. En dag av krispig kristall, tänkte han nästan men raderade genast när han insåg uttryckets klyschmässighet.

Han stävade ut i det halländska höstlandskapet, lite vemodig men samtidigt med en känsla av stillsam lycka över att finnas till. Han önskade att partnern varit med, Dag F. Cedhage, kompositör med sitt namn som signaturmelodi. Men denne var hellre bilburen och ansträngde sig ogärna fysiskt, följde minsta motståndets lag utom när det gällde komponerandet. Det tog tid att föda hans stycken. På trettio år hade det blivit en symfoni och några mindre kompositioner. Hans stil var en paradox, en syntes mellan romantikens klanger och tolvtonsmusikens ideal. En analog LP hade det blivit. Dag avskydde allt digitalt på grund av den dåliga ljudkvaliteten. Å andra sidan, menade han, fanns det mest skräp i strömningstjänsternas utbud. Den usla ljudkvaliteten gjorde varken från eller till.

Nu trampade emellertid den bittre kompositörens livskamrat ut i höstens famn, på väg mot ett ensligt beläget ställe som inte ens vännen kände till. Hans privata smultronställe.

Han satte sig på en sten invid vattnet med en sanddyn bredvid och några tuvor strandråg. Det var nästan vindstilla för en gångs skull. Några svart ålkråkor i flock flög från söder till norr; några måsar guppade i vattnet och skrek ensligt till ibland. Vatten hämtade han från havet. Vatten, detta livgivande fluidum! Och han andades in den vederkvickande, saltbemängda höstluften.

Han blickade ut över havet. Den gamle och havet, tänkte han och log för sig själv. Så vände han sig om och såg den krumma, vindpinade strandskogen som gick i försvinnande grönt och allt från röda till bruna nyanser. Det var nästan magiskt!

Hans målande var som en meditation för honom, ett sätt att komma bort från allt som tyngde och att få tyst på den inte sällan tjatiga, inre verbalisatorn. Rensa skallen helt enkelt. Det var likadant för Dag och musiken. Han undrade hur vännen hade det hemma vid flygeln, om han fick någon styrfart på komponerandet, om den andra symfonin någonsin skulle bli färdig. Där var Dag perfektionist men inte på alla livsområden. Tur var väl det.

Så besteg han åter sin hjulburna springare och trampade iväg efter ett par koppar kaffe och en smörgås. Han såg verkligen fram emot kvällen: att få sitta med en whiskypinne och en cigarr på verandan i höstskymningen. Växla några ord med Dag. Vara lagom filosofisk och vis. Men också lyssna på partnerns gnäll. Det ingick i relationen.

De läste för tillfället en biografi om Ludwig Wittgenstein. Där fanns ett givet samtalsämne. Wittgenstein var en person han kände viss frändskap med men inte helt. Till skillnad från den gode Ludwig hade Robert social kompetens. Ja, ibland kunde han till och med få dåligt samvete. Tyckte han kunde vara alltför följsam mot andra, nästan inställsam.

Framme vid sekelskiftesvillan stod fönstret öppet. Men det var helt tyst. Inget flygelklink. Han öppnade dörren med en vag känsla av obehag. Varför denna tystnad? Så steg han in genom dörren till Dags arbetsrum. Där fanns tystnadens källa.

Hösten var deras tid. Skördetid. Eftertankens och dess kranka blekhets tid.