Att vara, eller att inte vara förälskad, det är frågan. Visst hade det antagligen varit lättare om man inte är förälskad, alla dessa förvirrade tankar som snurrar i huvudet, med alla frågor som inte går att googla upp svaret på. Men samtidigt får man uppleva saker man annars inte skulle ha gjort när man är förälskad. Underbara saker. Som den där pirrande känslan i kroppen, när man hör personens namn, eller fjärilarna som kittlar så mysigt i magen när man ser personen man är förälskad i.

När man är förälskad kan man (som man hört så många gånger förut) antingen stänga in sina känslor och förbli tyst om hur man känner. Eller så kan man ta steget, chansa och riskera att falla. Med andra ord välja mellan att spela det säkra kortet och inte riskera hjärtat smärta, men också aldrig bli fullt lycklig, aldrig bli helt tillfredsställd i sin känsla. Eller kasta hjärtat över kanten och se om det blir fångat eller inte. Och om det blir fångat, ja, grattis, då behöver du inte bekymra dig mer för tillfället. Och om det går i tusen bitar när det landar efter att ingen tog emot det, då vet du att du i alla fall försökte och att några av de där ogooglingsbara frågorna besvarats. Det kommer också att bli lättare när man väl har börjat läka. Ja, dessa två alternativ har man att välja på.

Jag har kommit på ett tredje alternativ. Eller det är förstås svårt att hitta ett annat alternativ än de tidigare nämnda eftersom att man i slutändan blir tvungen till att göra det ena eller det andra, för om du utesluter det ena inkluderar du det andra.

Men det jag själv alltid gjort är just att ta det säkra före det osäkra. För jag har aldrig vågat kasta mig ut. Inte för att jag är rädd att falla, utan i fruktan av att jag någon gång måste landa. Jag är rent ut sagt livrädd för att jag ska slå ihjäl mig när jag landar. Eftersom jag oftast känner en känsla väldigt starkt när jag får en känsla, vilken det än må vara. Men istället för att låsa in känslorna (som oftast är oönskade, eftersom de komplicerar saker och ting så pass mycket) så accepterar jag att jag har känslan och står i känslan.

Men idag när jag gick från bussen såg jag det på ett annorlunda sätt. Man kan som sagt rädda sig själv eller hoppas att någon annan ska rädda en (om inte den man är förälskad i så en vän som plockar upp en när man störtat). Men min fega passivitet såg jag nu inte som att jag var lycklig eller olycklig, som dag och natt, utan att jag är lyckligt ovetandes eller olyckligt ovetandes. Och när jag såg det på det viset kändes det plötsligt inte lika illa. Det kändes som en liten hemlighet. En väldigt fin sådan som i nuläget ska bevaras oförstörd och som en dag kanske inte lägre kommer vara någon hemlighet. Men idag är jag olyckligt ovetande eller lyckligt ovetande, vilket känns fullkomligt okej för mig. Man kan inte veta allt här i världen, och för nu låter jag detta vara en av de sakerna. Tillsvidare. Tills dess jag tröttnar på att inte få reda på vad de där ogoglingsbara frågorna döljer för svar.