Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Löpartankar (24/10)

Under semestern låg jag i den 40-gradiga hettan på stranden i Caorle och läste Born to run av Christopher McDougal. En underhållande men framförallt mycket inspirerande bok.  McDougal beskriver där en sorts löpning som är integrerad och en självklar del av livet. En naturlig rörelse, precis som en gäspning då man är trött eller ett skratt då man tycker något är roligt. Löpning såsom det beskrivs vara för Tarahumaraindianerna i México. Han resonerar kring hur möjligen också ”vi” bör röra oss ifrån förpackade pass att kryssa av. Hur vi bör skala av de löparskor som isolerar våra fötter mot underlaget och istället lära oss att springa mer ”rätt”. Att springa med glädje för springandets skull. Typ så.

 Och då det gäller barfotalöpning som det pratas så mycket om i boken så gavs jag alla möjligheter i Italien. Sanden, den som solen strålar vattnade, slog upp i fötterna på en som glödande nubb efter dryga 10 sekunder och tvingade helt enkelt en till lätta fotisättningar mellan parasollskuggorna mot havet. Skräcken att inte hitta ”sin” parasoll bland alla hundra vitröda på stranden och befinna sig i no-mans-land långt upp från havets svalka var fruktansvärd. Avskalad och primal. Smärtan tvingade mitt arsle mot sanden och jag låg där som ett V innan jag fullständigt för mitt inre hade plottat min passage till rätt plats.

Jag gjorde i alla fall en del mentala anteckningar mellan ruscherna mot det turkosa havet. Och en av dem var Chiafrön. Något som jag testade för några veckor sedan. Fröna smakar inte så mycket själva men bildar en geléliknande konsistens som jag tycker om. Och de ger en mättnadskänsla som sitter i länge. Såhär brukar jag äta mina: Ta två matskedar Chiafrön och fyll sedan halva muggen med Oatlys chokladdryck, hacka ner ett par stycken mandlar, droppa i Gojibär och Blåbär och ställ in i kylen för nästa dag. Strö sedan över kokos när du äter. Enkelt och riktigt gott. Själv har jag hittills bara testat det här efter passen, men jag ska prova inför ett långpass och se hur det fungerar som bränsle. Chia betyder ju faktiskt styrka så det lovar gott.

Dagens pass då? Jorå, en timmes distans. Den lates fartlek kan man nästan kalla passet som under en timme av blått fylldes av två gröningar och en 7-minutare i gult. Jag sprang mestadels på andra sidan av kyrkan, vid gravarna. Jag gillar kyrkogårdar. De påminner mig om att tiden inte är för evigt. Något man på ett sätt outtalat förutsätter när vardagen snurrar runt. Och alla de som ligger där har helt säkert känt den där känslan. Att de är undantagna. Att döden inte gäller dem. Men när jag springer här och känner hjärtat slå hårt i mitt bröst tänker jag att döden angår alla, också mig. Och om jag bara låter den vara närvarande så kan den faktiskt bredda mitt liv. Ge mig andra saker. Sådant som ödmjukhet, ett ökat behov av vårdandet av tid och relationer samt en vidgad uppskattning för det jag har. Något som mitt jobb - där jag hela tiden möter människor som är på väg genom den sista delen av sitt liv - vittnar om. Jag är en helt annan människa än den jag var innan jag började inom äldreomsorgen.

Och är det inte precis detta McDougal skriver om i Born to Run ? Det avskalade. När vi ska gå genom dödens passage så spelar allt det fjädrande du omger dig med ingen som helst roll. Löparskor, glänsande bilar, 120-tums tv-apparater, pulsklockor och pensionsförsäkringar, ja till och med vänner. Genom döden går vi faktiskt själva.

Gult fält. Mörkret faller. Jag trampar på och känner pulsen slå. Så jag älskar den här känslan.

 

 Antal km: 9,36                   Min/Km:5:52                      Dagens läxa:  -




Övriga genrer av Robert Jonsson VIP
Läst 218 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2015-10-24 18:30



Bookmark and Share


  ResenärGenomLivet VIP
Det låter som en god dryck det där med Chiafrön i...jag gillar att läsa dina tankar...du skrivet bra och lättläst...
2015-10-24
  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP