Det är mormors negerbollas fel.
Så tänker jag när jag sitter och skäms inför mina elever.
Jag ser framför mig hur jag drar isär min kappa och blottar en gigantisk negerbollsinpackad mage som hoppar och beter sig politiskt inkorrekt bara för att den finns.

Negerboll.
Så sa min mamma om det som nu heter chokladboll
så sa scoutledaren på fredagsmyset
så sa min bästa kompis mamma
så sa alla mina mostrar och fastrar
jag är fanimej uppväxt i en negerbollarnas svinaktiga centrum.

Härom dagen skulle jag som lärare säga svart hud på en modellmålerikurs istället säger jag negerhudsfärgad.
Hur i helvete kunde jag få tag på detta namn på hud?
Jag menade naturligtvis svart. Minns att jag kände mig förvirrad och inte ville säga fel. Inte säga färgad eller brun. Minns att jag kände mig stressad att snabbt hitta ett samlande gemensamt namn på människor som inte är vita. Hittade inget.
I målarhjärnan kändes det onyanserat att säga svart. Platt och utan respekt för alla fantastiska nyanser som finns i afrikaner , marockaner, amerikaners huds nyanser.
Jag fångade det sämsta ordet som fanns i mitt bibliotek.

Hela helgen efter detta Terrible misstag har jag gråtit blod och som en kriminalare förföljt mig natt och dag. Särskilt om natten.
Som om roten till min egen dumma dumma dumhet skulle vara extra synlig i mörker.
Minns en klass i ett förortsområde där jag jobbat som konstnär.
Hur flera av de svartaste barnen målade självporträtt med vita vita ansikten.

Jag har hackat in i mina sociala koder.
Konstaterat att jag är uppväxt bland människor som använt ordet neger på svarta människor utan att blinka.
Utan att menat någon lägre stående ras i kedjor.
Utan att mena slav.
Jag är uppväxt i ett bostadsområde utan svarta människor som kunnat påminna dem om ordets egentliga betydelse.
Svarta människor som kunnat glo mig rakt in i hjärtat och sagt mig att neger är den vite mannens uppfinning.

Jag är en människa som ser människor omkring mig inte raser.
Så tänker jag för att jag är vit.
För att ingen någonsin tittat på mig med avsmak pga av min hudfärg.
Folk har mobbat mig på andra grunder.
För att jag är kommunist, konstig, lång eller bara irriterande mycket feminist.

Eleven ser iskallt hur ordet negerhudsfärgad sprider sig som avföring omkring mig. Hon njuter av att hittat en person att fokusera sitt hat på.
Jag känner mig utvald som en vit häst i den svarta flocken. En vit häst är låg i rang bland vildhästar eftersom den drar till sig rovdjur om natten.
Eleven frågar sig inte om jag är rasist, det saknar betydelse.
Eleven bara skjuter den vita hästen.
Två ton iskyla rakt in i min självbild där jag är en sån som möter människor utan att värdera dem utifrån hudfärg eller kön.
Ser hur hon trivs i sitt hat.
Ser hur hon odlar sitt utanförskap som knarkaren sin cannabisodling.

Jag säger förlåt.
Jag gråter och rodnar och skäms.
Eleven ser på mig med sin rätt att hata. Eleven ser mig inte in ögonen.
Hon är en svensk tjej med svart hud.
Hon blev antagligen adopterad som mycket liten och har aldrig varit i Afrika.
Hon hatar på välartikulerad svenska:
- jag vill inte prata med dig jag känner mig obekväm i din närhet.
Vi svenskar är bäst i världen på att tiga ihjäl varandra.
Särskilt på arbetsplatser.

Imorgon kommer eleven hatglo som vanligt
med röd jättemössa över sitt krulliga vackra hår inomhus.
Hon kommer se vid sidan av mig.
Så här startar krig tänker jag.
När vi inte är större än våra ord finns inga riktiga människor.