Ibland är jag ledsen, så liten och svag. Det är när jag saknar kraft att vara jag.
Det är då jag behöver Dig allra mest. Nu jag förstår att Du förstår allra bäst.

Jag kramar min kudde och saknar en vän.
Du sitter på sängen och håller mig än. Din närhet syns ej för nån annan att se. Du, bara Du, hopp om min framtid kan ge.

Med Dig vill jag resa mig, ur sängen gå. Av Dig får jag kraften gå framåt ändå. På darrande ben, handen stadigt i Din, från nu och framledes är Din styrka min.