Jag minns de fyra sista siffrorna och ser direkt att det är du.
Vad fan får dig att tro att du kan dyka upp oanmäld nu?
Tio månader har gått och jag har inte hört ett ord.
Jag har fått stå utan svar och bara känt mig bortgjord.

Och nu dyker du plötsligt upp med ett "hej vännen".
Vet du vad jag skulle vilja svara på det? Käften.
För det funkar inte så. Du kan inte bara skriva.
Du kan inte försvinna i ett år och sen falla för det impulsiva.

Telefonen plingar till och jag ser tio siffror jag känner igen.
Trodde att jag skulle ha glömt dem. Men tydligen inte än.
Mitt hjärta stannar, eller så får jag högre puls direkt.
Jag hade slutat tänka på dig, men ändå får smset sån effekt.

Vad trött jag är på alla som tror att de kan komma tillbaka.
Utnyttja mig inte för att jag är snäll. Då är ni bara elaka.
Där satt väl du i sängen ikväll och hade lite ångest.
Så du slängde iväg ett meddelande, kanske som ett test.

Men vet du vad? Jag har ingen intention alls att svara.
Och du kan inte göra något. Jag vill inte höra dig förklara.
Med största ödmjukhet vill jag säga det självklara:
Hör aldrig av dig mer. Nån jävla måtta får det ju vara.