Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vad hände egentligen

 

Jag väljer kläder med en helt annan omsorg den morgonen och det tar mycket längre tid än vanligt, allt jag vill klä mig i är i tvättkorgen och ingenting är fint nog längre. På vägen till jobbet lyssnar jag på musik i hörlurarna, vilket inte längre hör till vanligheterna, och ackompanjerad av Carly Rae Jepsen dansar jag nästan över Kornhamnstorg igen och när jag kommer in på kontoret sitter du där.

Hej.

Att få säga hej till dig är vad som gör det enklare att gå upp ur sängen på morgonen och det är med ett leende som jag sätter mig bakom min byrå och sätter igång med dagens arbetsuppgifter.

Idag är du på plats tidigare än vanligt och jag försöker att inte läsa in en massa signaler i det men det innebär också att du och jag är själva en stund. Utanför fönstret lyser Skeppsholmens träd orangea och det är ingen deprimerande höst i år, det är en vacker höst. Jag frågar dig hur läget är, hur helgen har varit, och diskuterar sedan flitigt med en vän på facebookchatten hur jag ska kunna använda informationen om att din gokart blev inställd till att på något sätt föreslå att du och jag borde köra gokart istället. Nästa gång jag passerar ditt skrivbord slänger jag ur mig att jag inte köpte den där datorn som vi diskuterade i förra veckan och sedan tar jag tillfället i akt att be dig titta på ett datorproblem som jag delvis på riktigt har. Som vanligt kan jag knappt prata förståeligt när jag pratar med dig, jag bubblar och fnissar och ler i en oavbruten kontinuitet där orden bara följer på varandra, och hela tiden ser du på mig och ler.

Jag fortsätter med strategin att hämta vatten mer ofta än nödvändigt för att på så sätt få gå förbi dig, och på eftermiddagen händer det plötsligt, du passar på att hämta vatten samtidigt som mig. Jag inbillar mig att du aldrig ens brukar dricka vatten, även om det när jag tänker efter kanske inte riktigt stämmer, men vi möts i köket och får en pratstund till i alla fall. Du följer mig tillbaka längs korridoren och är på närmare avstånd än någonsin förut, din arm snuddar nästan vid min.

Du har bytt ut hoodien, det typiska IT-kille-plagget, till fördel för en rutig skjorta och chinos idag, och jag inte låta bli att lägga märke till det. Har du gjort det för min skull?

Nej, förslaget om gokart eller öl får vänta någon dag till, tänker jag och släcker min enarmade skrivbordslampa. Jag går till köket en sista gång för dagen och ställer in mitt vattenglas i diskmaskinen, går tillbaka till mitt skrivbord och börjar dra jackan över axlarna. Under tiden går du till köket med ditt glas. Jag klär på mig ovanligt långsamt, jacka, halsduk, handskar, plockar lite med papper som inte behöver plockas med, som för att ge oss en chans att mötas på min väg ut, och det gör vi. Jag öppnar munnen för att säga hejdå men du hinner före.

Ska du till tunnelbanan? Ska vi göra sällskap? Har du lust att vänta?

Jag får ur mig ett visst och ställer mig i hallen och väntar. Jag hinner inte höra av mig till vare sig Mathilda, Susanna eller Betty, ingen, hallå, vad händer, vad gör han?! Jag samlar mina ansiktsdrag och skippar mössan och så går vi mot tunnelbanan, över kullerstenarna och historierna i Gamla stan. Det slog om till vintertid häromdagen och är så onödigt mörkt ute, men turisterna som jag vanligtvis brukar störa mig på går som obemärkt förbi. Järntorgspumpen, tjejen utanför Coop, jag ser ingenting. Det är ett under att jag ens håller mig på benen, så mycket som jag pratar och så lite som jag hänger med i huvudet. Det är nu som soundtrack börjar spelas och filmer blir till.

Med ett tiotal meter kvar till tunnelbanans nedgång frågar du om jag inte har lust att äta någonting, som den modigaste killen i hela världen. Jag glömmer bort att jag har tvättid och faller i din fälla. Vi går till Vapiano som är närmast men där är det onödigt mycket folk och vi går några tvärgator upp istället. Vi sätter oss på en restaurang som du brukar äta lunch på ibland, pratar oavbrutet i en timme eller så, får varandra att skratta och jag är mig själv och du är allt jag någonsin har önskat mig. Du betalar, vi åker tunnelbanan hemåt tillsammans, du tar mitt telefonnummer och ger mig en kram.

Och imorgon ses vi på jobbet igen.

Vad i hela friden hände egentligen.     

 




Prosa (Kortnovell) av Ericafika
Läst 340 gånger och applåderad av 18 personer
Publicerad 2015-10-29 14:44



Bookmark and Share


  RitaBrunner
Riktigt medryckande berättat och författat! Alla som nån gång i sitt liv varit i en liknande situation, (jodå, jag med!) känner igen sig i varje beskrivning av beteende som blir till och som här, även ger utdelning!
Du är en riktigt bra skribent!
2015-11-03

  julia.s
Så himla fint. Särskilt: "Det är nu som soundtrack börjar spelas och filmer blir till.". Applåder! :)
2015-11-01

  stig wikman VIP
Oj .
Fantastisk berättelse .

Du kan , Yes .

KRAM FRÅN STIG.
2015-10-29

  Amari VIP
Som alltid med dina texter...
vill bara ha mer!
Vad händer?
Hur går det?
Ja, jag vill veta, jag rycks med.
2015-10-29

  Per Drysén VIP
Härlig glädjefylld text som berättar om mötet som i drömmen varit och som tar över all verklighet därmed skapande en ny verklighet. Lyckan bubblar i dina ord. Följer skeendet med spänning till slutet som känns så väl igen.
2015-10-29

  ULJO VIP
Fin berättarkonst du har
2015-10-29

  Alexander Gustafsson
Fan vad nice! :-) Cool snubbe
2015-10-29
  > Nästa text
< Föregående

Ericafika
Ericafika