Jag sitter
och lyssnar till tystnaden.
Jag förnimmar


en violin i natten
med spända strängar

av gamla telefontrådar
som bundit fast oss i tiden

gnider den sin stråke
nedför sprucket
sovrumsglas,

utmed vittrad fasad

vidare ut
i månblänkets gator,

nedför de höjder
och nedför
de branta kullerstenar

som leder oss till parken,
den i sin
symmetriska prakt

av matrisser och tinnar
tombollastånd och fotbollsmål

som fick sitt namn
efter en lång vinter

dalar dom ned

och fortsätter
i sin skuggdans, till kväll

stannar de till
och tar i en stjärnas paus

den som bär barnet
ömt

vid en barm
som låter bröstkorgen vagga

invid vikens färjor

i isen iris

allt inoljat
i blek pastell
över himlen

Bladen
och dess ådror

de är som
mannens tinning

när de faller från grenarna

Där eken stått
i tusen år

ska där bli
en tunnel ut

Stigen bort mot nästa och nästa
avtagsväg

vidare ned
kanske där vi tappade
bort

varandra

för längesen

Hör jag plötsligt violinen
henne sittande vid kanten

där solen stiger upp