Formad av mörkret
värmen av ditt vackra ljus faller som en slöja över min kropp
jag faller ner och sänker mitt huvud men ber om mer
du ser när jag faller samman och ber om kraft och hopp
det enda jag begär är att du förlåter mig och ler
du drar i mitt hår och får mig att vakna upp igen
jag lever åter och känner slagen av ett krossat hjärta
kanske är jag inte prinsen du söker efter men
jag kan lära dig allt om mina tårar och min smärta
min ord letar sig fram mot mina läppar
men läpparna förvandlas till iskristaller
när jag lägger känslorna på mitt bord och fäller en tår
när någon är vacker o ljuvligt snäll hör mina tårar
lyser nattens stjärnljus och tindrar i mörkret
dagen som egentligen skulle blivit kväll
förvandlades till en ljummen sommarnatt
du lyssnar på smärtan från ett sårat blödande hjärta
kanske kan du hela såren som finns där
när någon vill lyssna och finnas till
utan livets alla krav som fyller alla hav
får hjärtat att slå och tiden att stå still
när det vackra talar ur en människas hjärta
talar det genom oss alla i all sin präktighet
utan att ge oss någon smärta eller sorg
älska och åter älska dagen ut så länge klockan slår
låt även ett ensamt litet hjärta tala trots att blygheten tagit makten
även när det är tomt och kraftlöst...
förlora aldrig hoppet för det finns där ute någonstans
likt elektroner och protoner
på solens varma yta
skapar vi tillsammans stormar
av vackra heta vindar
gravitationen drar oss samman
där vi våra själsliga band kan knyta
exploderande fusionsprocesser
runt våra kroppar som tindrar
tillsammans så tänder vi kärleksljus
i orgasmliknande explosioner av rus
du tindrar som tusen stjärnor på natten
då stormen lagt sig vid havets vatten
dagen då du befriar min smärta
lämnar ångesten mitt frusna hjärta
Jag vill dig endast ensamt minnas
inte längre vara där eller finnas
endast stryka gamla minnen jag har
av det fina av dig som finns kvar
ett närande stärkande regn av dig
då din våta kropp stöter mot mig
droppar av svett som faller ner
två hungriga själar som ler
men endast du finns idag bara i mina tankar
och ger mig ångest och tårar för allt skit jag ställt till med
hjärtat mitt slår och bankar hårt
det närmar sig slutet
det säger nu endast till mig att
jag aldrig mer
vill se mig i spegeln
för att åter se ett mörker som omslutit min kropp...
jag ser början av en ny underbar dag
när morgondimman ger sig
och för med sig
gårdagen bort
tillbaka till
det
förflutna
nu våldtar hoppet sin glädjes charm
utan barm
stiger sedan i hamn
tillsamman i en annan famn
med nya tag
en annan dag
för att sluka ljusets behagliga lågor av hav
utan krav
i denne stackares förgyllda sav
du får vinterfrostens skare att smälta runt min själ
och tar mig från kylan mot sommarens värmande vindar som smeker min hud