Jag söker aldrig bli en glittrande stjärna
de glimmar bäst i mörkret när människan blundar
Jag söker aldrig vara en detalj passar in ett uppritad mönster
då söker stjärnorna mitt namn
med öppna dörrar för mig att kliva ut.

Mitt i den mörkaste rymden
ett vitt bländade ljus
från en klänning
där sitter hon bakåtlutad
med knäppta händer
som hon har väntad.

När jorden släpper mig fri
jag kliver in i hennes kropp
i en enda svepning sjunker hon i mig
bildar vi ett system som ett öga
någon från jorden kan se.